Det är full fart på debatt om den debatt som politiker ägnat sig åt genom att kalla varandra allt möjligt och följa med i spåren av hatet på nätet. Det är Jan Scherman som dragit igång debatten genom att föreslå en sorts politikens ombudsman som ska.
Nu har Jan förstås själv medverkat till att förlöjliga politiker genom att under sin tid som tevejournalist förmå partiledare och språkrör att göra löjliga saker för att sedan ställa frågan: är du så mediekåt att du kan göra vad som helst?
Jag var en som inte ställde upp på det under en Almedalsvecka då Jan ville att jag skulle stå på händer mot borgmuren för att sedan fråga varför jag gjorde det. Sorry, Jan, jag ställde inte upp. Vilket du var hederlig nog att berätta i ett teveprogram sedermera.
1996 skrev jag en debattartikel i DN på temat: vem vill bli allmän spottkopp när inte minst medier bedrivit usel journalistisk. Då var det Bo Holmström som hade betett sig. Skrev om det i debattinlägget.
DN:S EGEN INGRESS BLEV SÅ HÄR:
Om
man vill överleva som hel människa måste man fundera noga på om man
vill fortsätta med politik. Vem vill bli allmän spottkopp och
driftkucku? Vem vill utsätta sig själv och sin familj för att oförskyllt
hängas ut i press och TV?
Det
skriver miljöpartiets språkrör Birger Schlaug om bakgrunden till att
han tvekar att fortsätta som politiker. Han menar att politikerföraktet i
Sverige göds av eliter som anser sig för fina att själva delta i den
representativa demokratin.
OCH HÄR KOMMER DELAR AV HELA ARTIKELN:
Vem
vill bli politiker? Vem vill bli allmän spottkopp? Vem vill bli allmän
driftkucku? Vem vill bli bedömd som en av "de där politikerna" - oavsett
vad man står för, oavsett vilken ideologi man företräder och oavsett
vad man tyckt i de aktuella sakfrågorna.
Vilken
snickare, författare eller journalist skulle acceptera att som individ
bli bedömd utifrån en allmänuppfattning om yrkeskollektivet?
Vem
väljer att ta de representativa uppgifterna i den parlamentariska
demokratin om det medför att man i samma stund blir lovligt byte för
allsköns förnedrande kommentarer från alla dem - allt från
intellektuella och kulturelit via kåserande kommentatorer till
ledarskribenter - som seglar fritt men som inte redovisar någon bättre
form för demokratin än just den representativa parlamentarismen?
Förvisso
måste politiker kritiseras och politiken diskuteras. Det är en del av
den demokrati som på alla sätt måste värnas. Det är det öppna samtalet
som kan föra samhället framåt på ett civiliserat och genomtänkt sätt.
Men varför måste då formerna i stället vara sådana att allt färre
människor, som borde ägna några år av sitt liv åt politik, hellre väljer
att göra något annat.
Politiskt
intresserade, kunniga och engagerade människor ställs inför ett antal
vägvalsfrågor. Varför välja politiken och den representativa demokratins
hantverk? Varför inte ägna sig åt att skriva böcker? Varför inte
fungera som fri debattör utan något som helst ansvar för vad man tycker?
Varför inte ägna sin fritid åt friidrottsförbundet eller
programledarskap i TV istället?
Varför
inte kravla sig upp på den kulturella gräddhyllan och därifrån se ner
på dem som besudlar sina händer med att ta den del av samhällsansvaret
som politiken utgör?
Varför
inte satsa på näringslivet? Varför inte sätta sig framför TV-n, låta
sig underhållas och ha full frihet att förlöjliga och kritisera utifrån
den totalt ansvarsbefriade ställningen?
Det är ju bra mycket enklare och bedöms som betydligt mer hedervärt.
Så
länge politikerföraktet växer och göds av allehanda figurer i olika
eliter, som själva möjligen anser sig för fina för att ta i den
demokratiska representativa demokratins hantverk, kommer vi att få se en
nedåtgående spiralrörelse där vi får sämre politiker som blir värda
alltmer politikerförakt, vilket i sig leder till att vi får ännu sämre
politiker.
Denna
självgående rörelse skrämmer mig. Den borde skrämma varje medborgare
som tror på demokratin och inte kan finna en bättre demokratisk ordning
än den representativa parlamentarismen.
Vi
måste få en självgående rörelse åt det andra hållet så att vi får fler
bra, dugliga politiker med integriteten i behåll och med en brinnande
vision om ett bättre samhälle!
När
herrar som Bo Holmström i det nyss sända TV-programmet "Reportrarna"
gör det till en lustig grej att medvetet kollektivt förlöjliga och ge en
kollektivt fördummande bild av unga politiker, så undergräver han i
själva verket demokratins förutsättningar.
Särskilt
när de individuella offren för förlöjligandet blir de som med en
brinnande vision tagit på sig ansvar och efter ett hårt och tidskrävande
arbete dessutom lyckats med mer än de flesta.
Vi
riskerar att få se hur allt fler människor som saknar integritet kommer
att fylla upp den representativa demokratins förtroendeuppdrag, delvis
som en följd av det ibland totalt antiintellektuella och pösande
politikerföraktet.
Vi
riskerar att få se fler marknadsgycklare, fler som saknar kompetens och
förmåga att göra karriär i den icke-politiska sfären, fler som inte
berörs illa av att vara spottkoppar därför att de saknar känsloliv eller
förmåga att begripa när de förnedras - vare sig det gäller i medierna
eller genom mordhot mot dem själva och deras familjer.
Vi
riskerar att få hårdhudade karriärister. Eller ännu fler politiker som
inte kan motstå frestelsen att sko sig på systemet. Och därmed kommer
politikerföraktet att ytterligare öka och den nedåtgående spiralrörelsen
att fortsätta.
Ett
av den representativa demokratins största problem är redan nu att över
huvud taget hitta kandidater som är villiga att åta sig ansvar som
politiskt förtroendevalda.
Många
undviker politiken, trots att de kanske är de mest lämpade. Få vill
utsätta sig själva, sina familjer och sina vänner för att oförskyllt
hängas ut i press, TV, på arbetsplatser eller som del i en kollektiv
spottkopp. Men hur ska då det vi lärt känna som demokrati överleva?
Och om det vi lärt känna som demokrati och politik försvagas ytterligare - vad händer då?
Vilka har glädje av politikens och den folkvalda representativa demokratins förfall?
Var och en vet svaret. Det är de som kan styra samhället utan att vara representanter för människor.
(-)
Om man vill överleva som hel människa, måste man fundera mycket noga över om man vill fortsätta med politik.
Att
min tveksamhet kommit ut innan partiets valberedning fått ett
slutgiltigt besked kan förhoppningsvis starta en debatt om
politikerrollen, politikerföraktet och förutsättningarna för det
politiska hantverk som parlamentarismen utgör.
Vi
ser alla att det är svårt att få fram politiker i ledande ställning.
Kraven att förenkla, att tala i TV på ett sätt så att kvällspressens
boxningsreferat av debatten ger vinst på knockout eller åtminstone på
poäng, att synas i allehanda mediala sammanhang, att ställa upp på de
mest absurda bildidéer (till exempel iklädd kostym stående i havet med
vatten upp till knäna) för att få utrymme i pressen är säkert taktiskt
riktigt men måste väl ändå kännas förnedrande.
Den som säger nej till bildidéerna får räkna med mindre utrymme - ja till och med att artiklarna placeras på sämre nyhetsplats.
När
partiledningar känner behovet att marknadsföra sina partiledare på
premiärer, smårättsätande bland kändisar och lekande i
underhållningsprogram på TV så är det naturligtvis kanske riktigt - men
är det ändå inte en bit in i förnedringens utkanter?
(-)
Det
finns intressegrupper som intet hellre vill än att göda
politikerföraktet. När en marknadsgycklare och en excentrisk miljonär
med roliga slipsar och allmän brännvinsadvokatyr bildar nytt parti och
kommer in i riksdagen så är det väl ändå tecken på vad politikerföraktet
kan leda till.
Vilka politiker vill vi ha?
Skådespelande marknadsgycklare?
Figurer som saknar förmåga till empati på grund av att de själva är känslodöda?
Politiker som saknar förstånd nog att uppleva förnedring?
Ja, då kan vi fortsätta med det kollektiva politikerföraktet och steg för steg se hur demokratin tas ifrån oss.
