Socialdemokraterna
tycks helst vilja luta sig mot Centerpartiet i en regeringsbildning.
Och Centern vill ha med Kristdemokraterna. Och om det krävs även
Miljöpartiet. Amanda Lind meddelade snabbt att hon inte avsåg att bilda
regering med Kristdemokraterna. Klokt. Man ska inte hamna i dåligt
sällskap.
Men efter valet 2002 var det nära att Miljöpartiet hamnat just i dåligt sällskap. Om det skriver jag i Syre:
"Miljöpartiet
låg stadigt förankrat under fyra procent i Sifo några månader före
valet. Då tog språkröret Maria Wetterstrand till räddningsplankan i
teve: lovade att en röst på Miljöpartiet var en röst mot en borgerlig
regering och en garant för att Göran Persson skulle få sitta kvar som
statsminister. Syster fyra procent lyssnade. Miljöpartiet klarade
spärren med några tiondelar.
Trots
löftet satte sig språkrören Maria och Peter Eriksson direkt efter valet
i regeringsförhandlingar med Centern, Folkpartiet och
Kristdemokraterna! Förhandlingarna flöt på oerhört galant. Folkpartiets
partiledare Lars Leijonborg var tänkt som statsminister.
Att det förhandlades läckte ut till medierna. Göran
Persson blev fly förbannad. Han skrev i sin bok Min väg, mina val: ”På
min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick
förhandlingar med Kristdemokraterna, men samma dag hade någon av
kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett
mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att
hjälpa in Miljöpartiet i riksdagen.”
Jag förstår Perssons ilska. Politisk heder är att inte locka till stödröstning och sedan direkt svika vad man lovat.
För
att kunna bilda regering skulle krävas att Moderaterna inte skulle rösta emot Leijonborg som statsminister. Därför tänkte man sig Urban
Bäckström – Moderaternas tidigare chefsekonom – som finansminister! Och
Carl Bildt, som vid tiden satt i Lundin Oils styrelse, som
utrikesminister. Inte skulle väl Moderaterna kunna motsätta sig en sådan
regering?
Vid
köksbordet suckade jag, nästan lika förbannad som Göran Persson. Den
ideologiska kompassen snurrade tydligen vilt. Hur regeringskåt kan man
bli?
Tack
och lov satte Maud Olofsson punkt för hela projektet. Kanske var hon
rädd för att det förhatliga Miljöpartiet skulle bli legitimerat som
regeringsfähigt. När nyheten kom ut i radio hördes, enligt trovärdig
källa, svordomar från Kristdemokraternas korridor i ledamotshuset. Och
en ilsken Alf Svensson, som var sugen på att bli statsråd igen, höll en
presskonferens där han läste lusen av Centerpartiet.
Det
var bäst det som skedde. Miljöpartiets trovärdighet hade sjunkit till
noll om man gett finansdepartementet till Urban Bäckström. Att bygga upp
trovärdighet kan ta ett årtionde, att rasera den kan ske på några
minuter på en presskonferens om regeringsbildning…"
Så tack Amanda Lind för ditt klara besked! Hela krönikan finns här:
