När det ryska anfallskriget i Ukraina tar slut, vad gör vi då? Vi kommer ju att leva med Ryssland som granne.
Avståndet mellan Sävstaskolan i Vingåker och Skola Nr 7 på Gorkijgatan i Kaliningrad är knappt 60 mil. Båda är grundskolor.
Det är barnen där som ska leva med vad vuxensamhällen skapar för framtid. Kan vi göra något – om än litet och civilt – för att göra deras framtid fredlig så må vi göra det.
Risken är annars att också flera av dem ikläds uniform för att sedan återföras i plastsäckar eller bara förintas som kroppsslamsor och mat för likmaskar. Den risken bör motverkas.
Om kommuner i Sverige skaffar vänorter i både Ukraina och Ryssland, organiserar möten mellan medborgare från de två länderna, så blir det en liten, liten pusselbit på vägen mot något som kan bidra till fred.
Under förutsättning att stat och myndigheter utbildar i dialogfacilitering, konfliktlösning, fredsprocesser etcetera. Och stöttar ekonomiskt till en kostnad av någon procent av de militära satsningarna.
Naivt? Kanske. En möjlighet? Javisst. Ett hot? Tja, möjligen för vapenindustrin.
Jag är övertygad om att medborgare i Ryssland och Ukraina steg för steg måste försonas, hur svårt det än är. Och vi i Sverige tillhör de som kan hjälpa till.
Alldeles vanliga ryssar och ukrainare inser förstås att krig förstör deras liv, att gigantiska militära investeringar suger pengar från sådant som skulle göra livet bättre.
Försoning mellan människor som mer eller mindre tvingats in i uniform – de allra flesta som redovisas i kolumner för döda soldater var nyss civila söner, bröder, pappor – måste på något sätt ske.
Kan vi underlätta det så är det en del av försvar mot krig.
Hela krönikan finns här.
