Kvinnodagen. Den 8 mars. En dag att minnas demokratins framväxt.
Avgörande för demokratins framgång var kvinnors kamp för rösträtt. Även våldsam kamp. Den utspelade sig inte minst i England för drygt 100 år sedan. Likvärdig rösträtt infördes där först år 1928. För bara fyra generationer sedan. Ett extra tack till suffragetterna.
I Sverige tog kvinnorörelsens ledande avstånd från suffragetterna. Man ansåg att dessa var gapiga och förfärliga. En av de få som försvarade dem var Elin Wägner, som kom att skriva romanen Pennskaftet. Den handlar om kvinnors, och en del mäns, kamp för allmän rösträtt.
Den svenska debatten var inte lätt. Kyrkan hade makt. Kyrkoherde Henrik Ringius var en av dem som formulerade en allmän uppfattning. Han skrev i ett debattinlägg: ”Kvinnor som engagerar sig i rösträttskvinnornas sak riskerar att bli ett mänskligt neutrum, som varken kan fylla kvinnors eller mäns uppgift i skapelsen.”
Ringius var inte ensam. Från predikostolar över snart sagt hela landet predikades samma budskap.
Kvinnor som tog kampen för jämlikhet beskrevs som neutrum, en tanke som utvecklades i en av den tidens stora boksuccéer, Det tredje könet av Ernst von Wolzogen. Han skrev om dessa kvinnor:
Hjalmar Söderberg var inte bättre han. I sin bok Hjärtats oro meddelar han inte bara att kvinnor som ville ha rösträtt var fula utan också att de var ”som små barn när det gäller politik”. Själv hade han aldrig träffat någon kvinnlig kvinna som brytt sig om rösträtt...
I tidskriften Strix, som var ett veckoblad där många ur den tidens kulturetablissemang skrev, kunde man läsa hur Albert Engström ansåg att kvinnor som engagerade sig politiskt var ”ett oting som bör klippa sitt hår och tala i bas.”
Kyrkan, kulturfolket… Politiskt då? Många är de liberaler och socialister som gärna vill ta åt sig äran för att Sverige fick kvinnlig rösträtt. Men svenska liberaler och socialister var sega.
Sverige var sist i Norden att införa kvinnlig rösträtt.
På Socialdemokraternas kongress år 1905 avslogs, med stöd av Hjalmar Branting, kravet på kvinnlig rösträtt med 96 mot 66. Frågan om kvinnlig rösträtt fick inte stå i vägen för annat – männens rättigheter nämligen. Ungsocialisterna blev förbannade, den mest framträdande (Hinke Bergegren) uteslöts så småningom ur partiet.
Även liberalerna darrade på manschetten. När den liberale statsministern Karl Staaf år 1905 fick motta en petition med 130 underskrifter av välkända kulturpersonligheter – bland andra Selma Lagerlöf – så svarade han med att frågan inte var mogen.
År 1909 ramlade det ut ett riksdagsbeslut om allmän rösträtt för just dessa. Med ”ansvarsfulla medborgare” menades de som inte var fattiga, värnpliktsvägrare eller kvinnor.
Men, till slut, år 1921 fick också kvinnor rösta i val till riksdagen.
Socialbidragstagare, främst ensamstående mödrar, fick vänta ända till 1945. Romer till 1959.
1989 fick även "psykiskt handikappade och utvecklingsstörda” rösträtt. Det var då, först då, vi fick lika och allmän rösträtt i Sverige. När det offentliga Sverige för några år sedan firade hundra år av "allmän och lika rösträtt" ljög man.
Nu har vi det som kallas politisk demokrati. Den omsluts allt mer av en växande icke-demokrati inom ekonomin.
Suffragetterna gjorde ett grovjobb för demokratin. Ett sådant uppdrag väntar också i idag. När demokratin är under attack. När den nya tidens klaner - med gigantisk rikedom - växer fram i den sentida globaliserade kapitalismen famn.
Behöver vi inte en ny tids suffragetter? Är inte "våra politiker" alltför rädda att tala klartext? Sitter inte också riksdagen på det sluttande planet?
