Det är dags för EU:s toppmöte i Bryssel, med en dagordning som vore den från helvetet. Sägs det med viss rätta. Det är klimatkris, krig och desperata ledare lite varstans i världen. Men så har vi det där med naveln också.
Medan krigen blir alltmer absurda, kvarter som utplånas, sjukhus som bombas, städer som sprängs och mark som översvämmas av minor, fallna drönare och lik så tycks "vår" stora oro vara höjda bensin- och oljepriser pimpat med ökande elpriser.
Det meddelas i medierna att vi kanske inte kan flyga på semestrar som "vi" vant oss vid, att maten kan bli dyrare (och utgöra en lika stor del av hushållens kostnader som på på 70-talet då "vi" ännu inte vant oss vid att konsumera så mycket mer än det nödvändiga).
Vår oro för att inte kunna flyga, överkonsumera och bära oss åt tycks vara större än oron över att miljoner flyr från sina hem, att städer står i brand. Ekonomer, i vart fall de mest inkrökta och mest hyllade, bekymrar sig mer över börser än över krigets direkt följder.
Nej, det är inte synd om oss som tvingas dra in på överkonsumtion och livsstil som är bisarrt ohållbar, det handlar i grunden bara om att vad vi vant oss vid som normalitet snarast är "civilisationens" största sjukdom.
Ska vi klara oss i framtiden så är den bästa försäkringen att vi har en rättfärdig fördelning - vilket innebär att ta från de rika och ge till de fattiga och mindre bemedlade - och inser att vi måste lämna ekonomismens vanvett och börja krama begrepp som solidaritet, tillräcklighet och gemenskap.
Vi kan ju peppa det med att försöka ta oss ur den krigskultur som tagit så mycket strupgrepp på ledande politiker att det verkar som om syretillförseln till hjärnorna avtagit.
Låtom oss bedja om sans och måtta, långa tankar och synvidgor. Frågan är bara till vem, vad eller vilka vi ska rikta bönen. Gudarna verkar ju antingen vara döda, trötta eller onda. Det är nog så att vi ska rikta bönen till oss själva, var och en. Amen.
