»Norm är det ideal som en person förväntas anpassa sig till.
En norm anger vad som anses vara normalt.« Så beskriver Nationalencyklopedin
med nitton ord begreppet norm. För att upprätthålla en norm krävs någon form av
maktutövning.
Maktutövning kan ske medvetet eller omedvetet, den har alltid funnits i stort
och smått. Jag brukar dela in den i tre huvudgrupper:
Tvingande maktutövning kan handla om att ställas inför ett gevär. I kommunismens Sovjetunionen hotade regimen med Gulag och i fascismens och Pinochets Chile hotades med förflyttning till Estadio Nacionals källare. Kort sagt: gör du inte som vi säger tar vi kål på dig – och gärna din familj också.
Belönande maktutövning är en mer välvillig variant. Gör vi »rätt« så får vi betalt, får behålla vår anställning och kanske till och med göra karriär. Som bonus kan vi få tillgång till sociala strukturer och nätverk med hög status. Det gäller att hålla tyst och inte kränka den rådande ordningen.
Betingande maktutövning är mer sofistikerad. Det handlar om att skapa eller förstärka normer i samhället. Normer som leder till att vi handlar, talar och tänker på ett visst sätt. Olika religiösa maktcentra har genom historiens gång förstått betydelsen av att skapa normer om vad som skall uppfattas som gott och ont. Stater som dominerats – och domineras – av olika politiska ideologier har skapat normer över vad som är rätt och fel. Vi har sett det i Kina i allt från konfucianismen till Mao Tse Tungs lära. Vi har sett det i Sovjetimperiet och Nazityskland. Ingen stat, ingen ideologi, inget samhälle är befriat från denna betingande maktutövning.
När vi lever mitt i en norm tänker vi nog inte så mycket på det. Vi lever ju med en livsstil som känns som den naturliga, den självklara, den rimliga. Andra, som lever i en annan norm, uppfattas som avvikande, konstiga eller rent av onaturliga. Vi marineras i en tankefigur, en världsbild, en bild av oss själva. I vår tid dominerar en konsumtionsnorm, den håller igång ekonomin, stimulerar tillväxt och ställer till en hel del miljöproblem.
Men normer handlar också om stämningar som rör krig och fred. För tjugo år sedan tror jag inte det varit möjligt för Försvarsmakten att lägga ut filmer där en ung kvinnlig soldat skjuter pansarskott till tonerna av Ave Maria. Inte heller att på nätet lägga ut en filmserie på temat När kriget kommer. Inte om det kommer. Jag tror inte heller att det varit möjligt för någon, som i vart fall anses vara expert, att uttala att vi riskerar att ”få kriget snabbare än vi vill”. Vill!
Den som uttrycker sig så är Patrick Oksanen,
säkerhetspolitiks expert vid tankesmedjan Frivärld och dessutom knuten till
Försvarshögskolan. Samme man målar upp bilden av att 50 000 nordkoreaner
ställer sig till Rysslands förfogande vid ett angrepp på Sverige. Det är
onekligen en normförskjutning.
Lägg till det att det som i vanliga fall är något självklart i vår liberala
samhällsmodell – nämligen hygglig debatt – inte längre är det. En
försvarsminister som meddelar att den som kritiserar närmandet till Nato skulle
vara någon sorts fiende som går andras ärende är inte heller något som gått an
för tjugo år sedan.
Det som triggat igång allt detta är Rysslands militära – lika våldsamma som
fiaskobetonade - angrepp på Ukraina. Det är som om en hel kader legat och lurat
på att få chansen att träda fram och bli del av den norm som ätit sig in. Med
Ave Maria, 50 000 nordkoreaner och tesen ”är du inte med oss så är du mot
inte bara oss utan Sverige och Europa”.
Jag upplever att vi rusar iväg som i en tunnel, som ett lämmeltåg, ropande utan
att låta ropen gå vägen genom hjärnan. Det är min upplevelse av mycket som
sägs, skrivs och tycks. Jag sammanställer just nu krönikor och annat som jag
skrivit om detta ämne. Det ska bli en bok, Den får titeln Ett jävla tjat om
fred. Jag fick idén till namnet på en tågresa där två mycket engagerade
män, men vitt skilda uppfattning om krig och fred, talade allt högre. Till slut
sa den ene: Det var ett jävla tjat om fred.
När jag nu sammanställer texterna så ser jag att jag tjatat en del om fred jag
också. Mer än jag anade faktiskt. Medveten om att jag i mångt och mycket är en
anomali i dessa sammanhang, så därför har retoriken ibland inte varit så
ömsint. En del kommer att gilla boken, andra kommer att bli förbannade. Kanske
för att deras tår är ömma.
Det finns en mening i Valérie Perrins roman Färskt vatten till blommorna
som fångat något jag känner igen. ”De tysta orden börjar vråla djupt inom
oss…”. Att vilja säga något som man vet kan komma att missbrukas, förvanskas
och sättas i sammanhang där det inte hör hemma.
Nu ska jag förbereda ett valborgsmässotal. Det lär bli nåt om vikten av tankar
som är längre än pipan på en AK4.
