Nobelfesten var ett dilemma för det unga Miljöpartiet. Året var 1988. Vi hade just kommit in i riksdagen. Min språkrörstid gick ut på valdagen efter tre år som rör. Och riksdagsledamöter fick inte vara språkrör. (Jag återkom först 1992 och när vi kom in i riksdagen igen hade stadgarna ändrats).
Språkrören var inte inbjudna till festen, utan Nobelkommittén valde
att bjuda in gruppföreträdarna i det nyligen invalda partiets
riksdagsgrupp istället. Språkrören - Fiona Björling och Anders Nordin som just efterträtt mig och Eva Goës - satt ju inte i riksdagen.
.png) |
| Anders och Fiona, språkrör |
Den stora konflikten utspelade sig mellan partiets politiska utskott - det fanns på den tiden ingen partistyrelse - och
riksdagsgruppen. Partiet ville inte att MP skulle medverka på
Nobelfesten överhuvudtaget, uppfattningen var att gröna politiker skulle
hålla armlängds avstånd från etablissemanget och dess kristallkronor. Riksdagsgruppens majoritet var av annan uppfattning: gruppledarna var inbjudna och skulle gå på festen. Konflikten var ett faktum.
Själv menade jag att partiets uppfattning skulle gälla, vi hade faktiskt
kommit in i riksdagen utifrån att vi hade värnat en rågång mellan oss
och de andra. Vi hade byggt hela valkampanjen på att vara Det Alternativa Partiet som på alla sätt kontrasterade mot De Vanliga Partierna till
höger och vänster. Att då - bara några månader efter inträdet i
riksdagen - ikläda sig smoking och äta gravad röding med grönärtsås,
färserad kronhjortsfilé med murkel- och kantarellsås samt
Nobelglassparfait uppfattade jag som lätt stötande.
PS!För övrigt kan noteras - som en lustifikation - att flera år senare hävdade lokaltidningen här hemma (Katrineholms Kuriren som är liberal) på ledarplats att hela Nobelfesten är ett jippo och propagandaarrangemang för kungahuset. Det var liberala tider det! Undrar vad Johan Pehrson skulle sagt om det. Då. Och nu.
