SÖNDAGSFRUKOST I KÖKET. Här har det bott en gris som tidigare ägare hade några år. Så det var inte i allra bästa skick när vi köpte huset som byggkunniga ville riva.
Under den anfrätta linoleummattan fanns gamla bräder som genom ihärdigt skurande med golvsåpa började få lite lyster efter några år.
Det är lite speciellt att komma ut i köket på morgonen när huset är alldeles tyst. Det finns historier i väggarna, berättelser, lite slitage från äldre tider.
Den grova dörren till det stora skafferiet. Fönstren, med bågar av kärnvirke, som renoverats försiktigt trots erbjudande från fönstertillverkare att elegant byta ut till moderna själslösa fönster med garanti i tio år.
Nu doftar det nymalet kaffe. Västerbottensost på hårt bröd från Pyramidbagaren väntar. Det är ju ändå söndag. Knaster från vedspisen i äldre köket, samtal om smått och stort. Avokadoträdet, det lilla olivträdet och vattenpalmen har fått komma in efter sommarens utflykter.
Gråmulet utanför fönstren, köksklockan slår sina dova slag för att påminna om att sanden rinner från den övre behållaren till den nedre, vi flyter fram i tiden. Ganska fint.
Vi sitter i köket och käkar frukost. Tillsammans. Gott så.
Jag vet inte hur många frukostar jag har käkat på hotell under alla år. Alldeles för många i alla fall.När Miljöpartiet var ungt så blev det många, många frukostar hos lokala partister. Fanns inte pengar till hotell. Det hade en stor fördel: som språkrör lärde jag känna partiet i grunden, lärde känna så många medlemmar, deras liv, deras tankar, deras kök.
Det hade en nackdel också, det gällde att vara socialt kompetent även när tröttheten under allt resande blev plågsamt stor. Och ibland måste en introvert figur som jag få vara ensam hur trevliga människor det än är som vill prata, umgås, underhålla. Tro det eller inte, men jag trivs bäst av att vara tyst, lyssna, när andra pratar.
OCH SÅ FLÖDAR VI
Utanför ett av köksfönstren traskar som vanligt ett rådjur, på fältet ner mot fjärden. För några år sedan såg vi vargspår där. Vi tyckte det var fint. Alla gjorde inte det. Det som avgör är väl om vi som bor på landet ser oss som samboende i de frias hem, eller om vi ser de vilda som inkräktare i vårt.
Nu sitter vi i det rum som blev ett kök i vårt hus, det är där de bästa frukostarna intas. Ibland med barn och barnbarn. Ibland med vänner. Oftast bara Lena och jag. Vi har tur som har ett kök att leva i, ett kök med minnen i golvbrädorna och med själsfulla fönster som lever. Som klarat sig undan den ytliga modernitetens tomhet.
Så flödar vi genom tiden. Vi människor, våra växter, våra hus.
.png)
