Gomorron! Idag skriver jag mitt 7000:e blogginlägg. Blir förordet till mina memoarer som kommer ut nästa år - arbetsnamnet är "Deadline".
Satt i bastun. Betraktade timglaset. Sanden rann stillsamt, men obevekligt, från den översta behållaren till den undre. Det var varmt i bastun. Närmare 100 grader. Björkriset gav ifrån sig något som jag fördomsfullt uppfattade som finsk doft.
Kyligt ute, ett tjugotal minusgrader på termometern av märket ABES.
Så rann den sista sanden ut. Den övre behållaren var tom. Den undre full. Vi kunde utan att betraktas som fega ta oss ut. Tjugo steg till vaken, fem trappsteg ner i vattnet. Det var smärtsamt behagligt. Ungefär som livet självt, tänkte jag.
Men efter en stund, väl uppkommen ur isvattnet, tänkte jag att det där med smärtsamt var ju förbaskat överdrivet. Jag har ju levt ett bra liv. Oförskämt bra.
Jag har levt i en god parentes. Föddes 1949. I ett land utan krig med rent vatten i kranen och med mat på bordet. Med gratis utbildning och skattefinansierad sjukvård. Med rätten att säga vad jag vill, rätten att vara fackligt aktiv, rätten att medverka till bildandet av ett nytt parti. Många rätt är det.
När jag var, som det heter nuförtiden, ung vuxen var det dessutom lätt att få arbete, välståndet hälldes över oss. Och familjen krävde inte att jag skulle ta över familjeföretaget. Frihet från ärftliga fördelar kan väl det sistnämna kallas.
Har, när denna bok skrivs, fyllt 75 år. Trodde inte att jag skulle få samla på mig så många årsringar. Faktiskt inte. Men hur man än ser på den saken så närmar jag mig nu deadline. Dessvärre är det nog mycket som närmar sig deadline. Vi har ställt till det så förbannat, vi homosapiens.
Hoppet består i vad en krabbtaska kan lära oss. Mer om det senare i boken. Det här är i alla fall min berättelse. Eller som det heter i SVT: min sanning.