.png) |
| Året var 1987. MP på väg in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Vi vågade sticka ut hakan. Det var rent av mitt uppdrag som språkrör. Att värna den gröna identiteten. Hålla rågång till de andra partierna. Det var rätt. Och dessutom roligt. |
Även som politiker må man ha en uppfattning om strejker. Politiska partier borde inte smyga med vad man anser. Ska det vara "armlängds avstånd" som princip?
Hade jag varit språkrör - tack och lov att så inte är fallet tänker en massa ledande partister förstås - hade jag givetvis uttalat mitt starka stöd för Vårdförbundets krav. Det skulle inte alls vara av "populistiska skäl" utan av ideologiska skäl.
Sänkt normalarbetstid var en given grön fråga redan vid bildandet av partiet. Dessutom: alla de beordrade övertider som numera är regel bryter helt mot frihetliga principer som ska skydda individen - visst kan det finnas skäl ibland för beordrad övertid inom sjukvården, men när det upphöjs som regel är det hur sjukt som helst.
Stöd Vårdförbundet - om inte annat för att förbundets krav innebär att sjukvården på sikt kan fungera, att människor söker anställning där, att samhället ska fungera.
Som det nu är satsas mängder med nya miljarder på skalförsvaret - medan innehållet håller på att krackelera. Så vad är det då vi ska försvara?
Arbetsgivarsidan har haft åratal på sig att lösa de problem som finns, istället har man skjutit på det, blundat och därmed skapat problemen. Svårare än så är det inte.
Det slutgiltiga ansvaret ligger på de partier som nu, och tidigare, försummat frågat. Nu tittar dessa partiledningar bort, låtsas som om dom inte har med saken att göra. Som sagt: stöd Vårdförbundet. Nu. Politiker som fattat bör omedelbart sluta smyga i buskarna.
