måndag 3 juni 2024

"Det är fan vår, det där med EU har vi inte tid med... vi måste ordna flak till ungarna..."

Här i trakten sägs det också vara EU-val. Några slarvigt uppsatta affischer berättar att så är fallet.

Alla partier verkar inte kunnat mobilisera så mycket kraft i affischerande. Inget parti kanske lyckats, vid närmare eftertanke. Det är fan vår, vi har fullt med våra trädgårdar, balkonger och extrapriser på ICA, förberedelser för studentfirande på flak dragna av traktorer. Berättas det.

Dessutom ska vi grilla. Vadå EU, tycks hela trakten tänka. Vad har vi med det att göra?

Tjugo plus en stackars svenskar i en massa som efter valet ska bestå av 720 stycken, varav såväl allmänna gangsterpartier som småfascister från enstaka stora länder har större inflytande än alla våra från vänstern till Åkessons lakejer. 

Så trakten ligger lågt.

Får se om jag hinner rösta, meddelar en i grannbyarna lite undvikande. Det är mycket nu. Bryggan ska oljas. Och så de där förbannade flaken. Sen kostar dieseln för mycket. Och Norrköping - det är laget som trots alla mil till Peking ligger traktens boende närmast om hjärtat - såsar i bottenskiktet på Allsvenskan. 

Det är en jävel som stundom hissar upp en Djurgårdsflagga på flaggstången, meddelades med blandning av bitterhet och  humor. Jäveln är jag.

Och jag har förtidsröstat, det tog cirka 5 minuter. Kön var obefintlig. De fem minuterna omfattade även ett kort samtal med valförrättaren samt ett något mindre kort samtal med besökare på biblioteket om tider som varit. 

Tider som varit innefattade att Miljöpartiet i Vingåker var rejält stora, obstinata och ordentligt på hugget. Nu är det, för att uttrycka det milt, mer avmätt. Utan några äldre hjältar, snart i Bidens och Trumps ålder, hade partiet varit sänkt i glömskans hav.

Men, som sagt, nu jäklar är det EU-val. Jag har röstat av plikt, inte av entusiasm.

Dessvärre visar det sig att vi som var kritiska till medlemskapet i unionen nog hade rätt om det vi meddelade världen 1994: risken att det går åt hesicke med demokratin är överhängande ty unionen kommer att sluka allt mer och därmed göra människorna i det lilla landet i norr än mer ointresserade.

Att ha val när det ska ordnas i trädgårdar och med flak och med oljning av bryggor är dessutom icke att rekommendera. Våren är vår, och den ska inte EU-pladder förstöra, tycks traktens folk mena. Med viss rätt.

Två pinnar med valaffischer är nedsparkade i trakten. Enda sättet att undvika sådant kanske är att inte sätta upp några alls. Vad vet jag. Annat än att jag röstat av plikt. 

En desperat markering mot de groteska vågskvalp som kommer att spola upp allt fler fascistoida figurer till EU-parlamentet.

Ja, jisses! Hur länge dröjer det tills de tar över alltihopa? Precis på det sätt som vi varnade för att det skulle kunna bli om EU skulle börja glufsa i sig allt mer och skapa det gigantiska avstånd från medborgare till Brysselbunkern som nu växer år från år.

Man borde gjort tvärtom: låtit en europeisk identitet sakta och stillsamt växa fram underifrån istället för att pressa på medborgarna tvångströjor och stövlar uppifrån. Då hade det kunna bli bra. Jag känner faktiskt ingen - tror jag - som känner sig som "europé" i första hand.

Själv identifierar jag mig, som jag skriver i min senaste bok, mest som skandinav och sedan som världsmedborgare. Inte för att jag ogillar Europa, men det europeiska gyttret har ingen identitet. Och det som skulle vara någon sorts grund: demokrati och mänskliga rättigheter är något som det tummas på allt mer.

Dessvärre är det där tummandet faktiskt inskrivet i fördragen där den ekonomiska politikens grundbultar slås fast. På ett sätt som inte gagnar delaktig demokrati. Kort sagt: vi är illa ut.

Se det inte som en plikt att rösta. Se det som en plikt att rösta mot de fascistoida och mot de i "mitten" som tänker stötta sig på de fascistoida för att behålla makten ännu en mandatperiod. Att stötta sig på sådana medför att stöttan tar makten.

Godmorgon!