ALMEDALEN: Om konsten att vägra stå på händer

Språkrören Eva Goes och jag 1986. Min premiär i Almedalen. Skulle bli åtta tal till.

Så är det dags igen. Partiledare och språkrör drar till Almedalen. För så kallad "politikervecka".

Mina första möten med Almedalen medförde en rad överraskningar. Till exempel att Vänsterpartiets partiledare Lars Werner, som var ganska fyllig i alla bemärkelser, inför medierna hade för vana att ta sig ett bad från en speciell badstege precis vid Almedalen.

Fylliga - i dess renodlat salongsberusade respektive stupfulla mening - var också en del journalister. Även på presskonferenser. Men det skrevs inte om.

OM ATT INTE STÅ PÅ HÄNDER

En annan högtidspunkt i Almedalen var när ett antal journalister och fotografer tävlade i att få politiker att göra de mest löjliga saker på bild. 

Man fick Olof Johansson (C) att, fullt påklädd, vandra i havet.

Ingvar Carlsson, eller om det var Carl Bildt, kröp upp på ett tak. 

Mig ville Janne Scherman, som då var reporter på TV4, få att stå på händer mot ringmuren.

Jag vägrade, trots att jag var ganska bra på att stå på händer. Sen berättade han att han skulle ha ställt frågan, med mikrofon i handen, varför jag stod där. Om jag kunde göra vad som helst för att synas...

Marianne Samuelsson och jag tillsammans med kreativa partisekreteraren Kjell Dahlström. 1999.

NIO TAL

Jag höll nio tal i Almedalen. Näst mest av alla. Något av talen kanske inte borde ha hållits. Men en del var bra.

Det bästa med Almedalsveckan var vetskapen att efter båtturen till fastlandet så väntade några veckors sommar. Om det inte var valår förstås.