Denna vecka är basinkomst/medborgarlös temat.
Dagens trygghetssystem, med all sin byråkrati och alla sina revor som lappats och lagats allt efter vilken politisk regim som för tillfället styrt, borde ersättas.
Vi behöver ett tydligt, omanipulerbart grundsystem som är begripligt och där ingen faller igenom i den framtid som kommer att skilja sig så mycket från det som varit. Och då kommer vi – vare sig vi vill det eller inte – in på frågan om medborgarlön eller basinkomst.
En sådan skulle kunna ersätta en rad av de så kallade bidrag – även försäkringar kallas ju så i den politiska retoriken – som finns idag. Om detta borde det talas i den politiska debatten. Hur illa berörd en och annan revisor än skulle bli. Och hur upprörda de som haft privilegier, bekostade av hög skatt för låginkomsttagare, än skulle bli.
Tanken är allt annat än ny. Ibland har den lanserats som vänsterpolitik, ibland som högerpolitik. I USA var frågan aktuell på 1960-talet då 1 200 ekonomer skrev under ett upprop riktat till kongressen. I Sverige lanserade Miljöpartiet idén för cirka 30 år sedan. Flera försök har gjorts runt om i världen, en del lyckade, en del mindre lyckade, en del fullföljda och sjösatta som normalitet, andra avbrutna. I Frankrike, Finland och Nederländerna har olika varianter prövats. En del är problematiska – i Alaska finansieras en sorts medborgarlön av inkomster från oljeutvinning, vilket knappast får medborgarna att vilja avstå från sådan. Ett bättre styrande exempel är Kanadas »skatteåterbäring« som innebär att koldioxidskatten går tillbaka till medborgarna i form av en sorts medborgarlön.
Sedan början av 1980-talet har en samlande internationell rörelse drivit den akademiska debatten och enats om en gemensam definition av begreppet basinkomst. Den skall garantera alla en inkomst som går att leva på, betalas ut regelbundet till individer (inte hushåll) i form av pengar (inte matkuponger eller dylikt) och utan krav på motprestation.
Det går att föra en lång diskussion om vilka som skall omfattas av en medborgarlön/basinkomst. Vilka är att betrakta som medborgare? Vi kommer inte undan det dilemmat bara för att vi skippar ordet medborgare och talar om basinkomst istället.
Vilka övergångsregler skall gälla för nyanlända? Ska mottagaren ha rätten att ta med sig basinkomsten för att leva sitt liv i Thailand, Iran eller Norge? Skall en sjuåring ha samma inkomst som en sjuttioåring? Allt det där finns olika uppfattningar om. Själv är jag inte klar över hur jag ser på detaljerna. Och erkänner att dilemman finns. Men jag ser faktiskt ingen annan utväg än införande av medborgarlön/basinkomst. Inte om vi skall försvara allas rätt till ekonomisk trygghet i en framtid som är totalt olik den vi hade framför oss när principerna för trygghetssystemen sjösattes.
.png) |
| Skriver om basinkomst i boken. 15 procent vid köp direkt från förlaget om du uppger koden Birger. |
Finansieringen är naturligtvis ingen lätt fråga, tvärtom. Flera utredningar med delvis olika inriktningar har gjorts, en del övergripande, andra mer detaljerade. När jobbskatteavdrag för 90 miljarder infördes av regeringen Reinfeldt förordade Martin Jordö att pengarna istället skulle användas för en basinkomst för alla mellan 18 och 65 år – på så sätt skulle även sjukskrivna, arbetslösa och andra som lever på marginalen få del av pengarna.
En finansieringsbas kan vara koldioxidskatt på så sätt som införts i Kanada. Finansiering kan hämtas när gamla bidragssystem avvecklas, om förmögenhets- och arvsskatt återinförs också i Sverige och när de offentliga utgifterna för arbetslöshet minskas i takt med att skatt och avgifter på arbete ersätts med en bredare skattebas.
En allmän omsättningsskatt, eller produktionsskatt, som inte tar hänsyn till om det är en människa eller maskin, hårdvara eller mjukvara som stått för arbetet bör vara del av finansieringen. Vilket innebär att vinsterna från ny teknik fördelas bland alla medborgare istället för att enbart hamna hos kapitalägaren.
(Utdrag ur min bok Vad ska vi ha samhället till?)
Tidigare inlägg under Basinkomstveckan: Del 1. Del 2.
