sekunder var jag beredd att kunna utdöma dödsstraff för de där som håller på och lurar gamla människor på pengar. Dom har fan inte rätt att leva längre. Tanken flög in. Innan den flög ut igen.
Jag inser mer än väl att långa fängelsestraff på vatten och bröd inte är vare sig humant eller ens rimligt. Men någonstans finns gränser för brott som går över en gräns. Att spränga i en trappuppgång - vilket kan leda till att vem som helst blir sprängd i bitar - är ett annat sådant brott som går över alla tänkbara gränser.
Så vem är man när plötsligt känslan av att "vatten och bröd och kasta bort nyckeln" dyker upp ? Handlar det om hämnd? Nej, jag är ju inte personligt berörd. Får fundera vidare på vad det är som utlöser tankar och känslor som jag inte bara inser är går på tvärs mot allt vad jag anser utan som rent av är förskräckliga.
Hur som helst, som förespråkare av icke-våld tar jag mig ändå rätten att avsky
de där jävlarna som sitter på sina hotell och blåser gamla människor på såväl massor med pengar som varje uns av trygghet.
