Gomorgon! Sitter i köket och glor ut över fjärden. Lätt yrvaken. En kylig morgon. Frosten har bitit sig fast.
Minns hur vi gick ner till ladugården med våra ungar tidiga morgnar, hörde mjölkhinkar försiktigt slamra, fyllde kannan med spenvarm mjölk hos bonden.
Själva hade vi får, den trygga, lugna, ansvarsfulla Rakel och den hyssiga, vackra och lite slarviga systern Ronja.
På våren lekte tiotalet lamm med hönsflocken. Men de var rädda för bikuporna. Till julen fick dom kalasa på midsommarens kransar. Kanske mindes dom sommaren.
Kanske längtade dom. Precis som människor längtat efter ljuset och värmen.
Ladugården med korna och den spenvarma mjölken är tom nu. Har varit tom länge.
Mycket finns skrivet i de där fallfärdiga ladugårdarna som drar sina sista suckar överallt i landet. Snart är de borta.
Vi har inte råd att ta hand om dem, sägs det. Det känns lite sorgligt. Vi är rikare än någonsin men har inte råd. Det heter att utvecklingen har sin gång. Och det är sant.
Det är också sant att det i ladugårdarna står skrivet minnen av fattigdom, slit och kyla.
Det är som om Utvecklingen inte vill kännas vid den tiden, för Utvecklingen bär på sin egen fattigdom, sitt eget slit och sin egen kyla.
Så då får de gamla ladugårdarna förfalla, bli till faror för lekande barn och vilsna själar, får besked att de blivit farliga och måste rivas.
Så får slyet ta över. Som det redan tagit över den olönsamma ängen.
En äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som en människa måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som ett samhälle måste försvaras mot idéer som vill tömma det på solidaritet och gemensamt ansvar
Det tycks vara en sådan tid nu. Det påstås att det är lönsamt. Som om vi tappat vår stolthet. Som om vi tappat förmågan att tänka långa tankar.
Ibland undrar jag vart allt det liv som fanns i Rakel och Ronja tog vägen. Hemkommen sent på vinterkvällarna kunde jag gå in i deras lilla hus, där det doftade varmt och välkomnande.
De skorrade välkomnande, reste sig, tryckte nosen mot min jacka och delade med sig av sin trygghet till den som tappat sin egen efter en dag på den politiska teatern med dess krav på att aldrig göra fel, aldrig svara fel, alltid vara bättre än man var dagen innan.
Vi lever våra liv och kanske förstår vi inte att också våra samlade minnen är delar av våra liv. Lika viktiga som nuet som också blir vindpinad historia som kan berätta vad vi gjorde.
Det enda vi kan göra nu är att ta ansvar för att göra det bästa möjliga av våra och andras liv.
Att något så enkelt ska vara så svårt.
Kanske blev det svårare när vi fick för oss att det gick lika bra att lämna siffror på konton till våra barn som en gård, en skog, en mark, ett hus med minnen.
Det tidevarv vi lever i må vara materiellt rikare än förr men är ändå fattigare på många sätt.
Hör från radion att VVK förlorade mot Habo, att det är översvämningar i Somalia och att dödandet av barn i Gaza tagit paus.
Ser i flödet att Skugge varit i teve, att Igor vill kasta uniformen och åka hem, att Valter uppdaterat sitt konto.
En talgoxe sitter på fönsterblecket, tre hjortar spatserar på ängen ner mot fjärden.
Hängrännorna ska rensas från löv, krönika ska skrivas till Syre, recension ska skrivas till Magasin Konkret.
Godmorgon, doften av nymalet och nybryggt kaffe kallar.
