Ngũgĩ wa Thiong'o

 

Ngũgĩ wa Thiong'o fick äntligen Nobelpriset i litteratur. Inte. För det europeiska navelskåderiet fortsätter... Fosse fick det. En i raden av européer. Konverterat till katolicismen.

Den första boken jag läste av Ngũgĩ wa Thiong'o var Floden mellan bergen. Jag läste den första kvällen när jag flyttat från den splitternya bostaden i SolleNgũgĩ wa Thiong'ontuna Centrum till den omoderna lilla kåken med utedass och brunn på gården i Kåsta utanför Vingåker. Det blåste i träden och knarrade i huset som om det försökte vänja sig med sin urbana inflyttade utböling.

Floden mellan bergen är en berättelse om berättelsernas och riternas makt, vilket vi kan fundera en del över i vår tid där vi själva är del av berättelser och riter utan att vara speciellt medvetna om det.

Kenya. 1920-talet. Det är platsen och tiden det handlar om. Mellan två åsar rinner en flod. Nog har det funnits konflikter mellan byarna på åsarna förr, redan deras skapelsemyt innehåller en dualistisk urscen. Som gjort för kolonialmakten att spela ut. Och det gör den.

Vem skall träda fram som den store ledaren i en tid när de vita gör allt större anspråk på land och beslutsrätt? Hur ska gikurufolket bemöta detta, vad kan man ta till sig av de vita männens kunskap och magi utan att förlora sin identitet?

Kan riter reduceras och till vilket pris i så fall? Kan man utrota könsstympning utan att förstå den djupare mening som riten innebär, måste man inte ersätta riter med andra riter som ger identitet? Boken har flera decennier på nacken, men är nog så aktuell idag...

Huvudpersonen Waiyakis söker en tredje väg, är uppslukad av idén om att sprida kunskap genom bygge av allt fler skolor, fria från missionärernas allt strängare krav. Han bär på en historia som ställer krav. Förälskad i en kvinna från den andra åsen, dotter till en far som gjort de vita missionärernas budskap till sitt. Kamp om makt, där en tredje ståndpunkt bara kan leda till en sak.

Det är som om Ngũgĩ wa Thiong'o vill spara på orden, inte vill ta läsarens tid i anspråk med onödiga ord och meningar och stycken. Men så återkommer han gång efter annan till kärnan. Kolonialism och missionerande utan vare sig hänsyn eller förståelse för den historia som ligger till grund för de samhällen som invaderas. Så skapas konflikter där tidigare fred funnits.

Som sagt: Floden mellan bergen läste jag första kvällen när jag flyttat från den splitternya bostaden i Sollentuna Centrum till den omoderna lilla kåken med utedass och brunn på gården i Kåsta utanför Vingåker. Det blåste i träden och knarrade i huset som om det försökte vänja sig med sin urbana inflyttade utböling.

Floden som rann mellan världarna i boken var förvisso större än floden som rann mellan den utflyttade stockholmaren och ägarna av den lantliga miljön men nog fanns likheter också... om än i fredligare och mer lättövervunna vadställen.

Djävulen på korset är också den en bok som bör läsas. Och fundera över. Jag tar mig friheten att lite fritt omformat citera ett stycke.

En bonde

bar en jätte på sin rygg..

Jätten hade kört in

sina väldiga naglar

i bondens nacke och axlar.

Bonden var tvungen

att gå ut på fälten

för att skaffa mat.

Och gå till dalen

för att hämta vatten.

Och till skogen

för att hämta ved.

Och det var han

som lagade maten.

Jättens enda uppgift

var att äta

och snarka i sömnen

på bondens rygg.

Ju mer bonden

magrade

och blev tung om hjärtat,

desto mer växte jätten

såväl kroppsligen

som i hjärtat,

medan han sjöng hymner

som uppmanade bonden

att ha tålamod

ty han skulle få vila

i himlen.

En dag

gick bonden

till en spåman.

Spåmannen tolkade hans bekymmer.

Spåmannen sa till bonden:

Koka olja och häll på jättens naglar

när denne sitter på din rygg

och snarkar efter maten.

Men bonden sa:

Tänk om jag bränner mig,

både på ryggen och axlarna?

Spåmannen svarade:

Det goda uppstår inte utan pina.

Bonden tog rådet till sig.

Bonden räddades från dödens grepp.

Har blivit riktigt glad några gånger då mottagaren presenterats. Gladast blev jag när en av mina favoritförfattare - Mo Yan - fick priset. Tyvärr smutsades det ner av att kulturskribenter inte kände till honom utan sökte nåt på nätet och kastade sig, som om de visste nåt, över honom som en regimtrogen fegis. Vilket är fel. Skribenterna var nog kränkta över att de inte hade läst honom.

Hjärtat slog en glad volt när Svetlana Aleksijevitj valts. Dylan och Tranströmer fick smilbanden att peka uppåt. Ibland har de pekat neråt också - säger bara V.S Naipaul. Förskräckande ofta har de inte pekat i någon riktning alls.

Nu blev det Fosse. Jaha. Om det nu skulle vara en norrman så varför inte Dag Solstad?