Att färdas genom Sverige är att se landet där de gamla ladugårdarna förfaller. Ingen tycks bry sig, taken rasar in, väggarna rämnar, minnen förintas.
Mycket finns skrivet i de fallfärdiga ladugårdarna som drar sina sista suckar överallt i landet. Snart är de borta.
Vi har inte råd att ta hand om dem, sägs det. Det känns lite sorgligt. Vi är rikare än någonsin men har inte råd. Det heter att utvecklingen har sin gång. Och det är sant. Det är också sant att det i ladugårdarna står skrivet minnen av fattigdom, slit och kyla. Det är som om Utvecklingen inte vill kännas vid den tiden, för Utvecklingen bär på sin egen fattigdom, sitt eget slit och sin egen kyla.
Så då får de gamla ladugårdarna förfalla, bli till faror för lekande barn och vilsna själar, får besked att de blivit farliga och måste rivas. Så får slyet ta över. Som det redan tagit över den olönsamma ängen.
En äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som en människa måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som ett samhälle måste försvaras mot idéer som vill tömma det på solidaritet och gemensamt ansvar. Det tycks vara en sådan tid nu. Det påstås att det är lönsamt. Som om vi tappat vår stolthet. Som om vi tappat förmågan att tänka långa tankar.
