Transistorradio, karriär och lärdom för en politiker...

Det var en liten transistorradio som höll på att knäcka mig och min framtid. Jag gick i Norra Latin. Och fick sänkt betyg i historia och samhällskunskap för att jag valde bort den virrige läraren och försiktigt under lektionerna lyssnade på sändningarna från OS i Innsbruck istället. Höll på att missa kraven för att komma in på treårigt gymnasium.

Överklagade det dåliga betygen, fick rätt för jag hade haft höga betyg på skrivningarna. Så det blev fortsatta år i Norra Latin, först några månader på naturvetenskaplig linje, sedan på samhällsvetenskaplig efter ett sabbatsår.

Sen blev det universitetet. Med målet att ta en fil kand i statistik och nationalekonomi. Hoppade av när jag istället sökte in på en administrativ utbildning inom Postverket. Det skulle ge garanterat jobb och det var färre en 1 procent, av de som sökte utbildningen, som kom in.

En märklig föreställning, två långa intervjuer förutom en radda tester. En intervju av en vänsterinriktad psykolog, en annan intervju av en högerinriktad byråkrat. Båda fastnade i att jag hade gjort ett specialarbete i gymnasiet om Mao Zedong, kommunistledare i Kina. För den vänstervridne betonade jag mina kunskaper i ämnet och han nickade förnöjt, för den högervridne betonade jag vad jag ansåg om Maos Lilla Röda (kultbok på den tiden hos vänsterfolk) och han var nöjd med min sågning.

Ett något manipulerande sätt att ta sig in genom att behaga, vilket i slutänden visade sig vara korkat eftersom jag efter ett tag hoppade av utbildningen p.g.a. tristess och skräck för att leva ett liv som byråkrat...

En lärdom för mina år i politiken: ha inte som strategi att behaga alla och envar, sätt inte upp ett finger för att känna vart det blåser, stå för nåt, ogillas det av de som ska välja så kan de rösta på något annat. Partier ska inte vara företag vars mål är att ta marknadsandelar, partier ska stå för något oavsett opinionsvindar.