Världen lider inte brist på soldater, utan på sjuksköterskor. Världen lider inte brist på vapen, utan på medicinsk utrustning. Världen lider inte brist på stridsplan, utan på räddningshelikoptrar. Världen lider inte brist på uniformer utan på kirurger, rent vatten och tankar längre än pipan på en AK 4.
Hur skulle det då vara om vi inriktade vårt globala ansvar på det som det är brist på? Istället för att spela med i krigsretorikens vanvett. Istället för att normalisera krigskulturen. Istället för att göda vapenindustrin, istället för att låta våra pensionsfonder växa genom att de investeras i vapen. Istället för att normalisera ett tillstånd där civila reduceras till soldater.
Fredsrörelsens grundläggande värderingar behövs mer än någonsin. För just nu pågår en sorts normalisering – och till och med banalisering – av krigsretorik, krigskultur och uniformsklädda män i tevestudior. LÄSA HELA HÄR:
 |
| "På sjukhusen ligger de. Kirurger sorterar. Prioriteringar sker. Journalister träffar dem som säger sig vilja åka tillbaka till skyttegravarna. De där som gråter, är förtvivlade och tappats på liv ska inte visas upp. Det kan skapa tvivel på det som anses vara det rimliga, det anständiga, det nödvändiga i det som sker. Det sker i Ryssland, det sker i Ukraina, det sker i Sverige. För nu lever vi i krigskultur med dess retorik och dess urval av sanningar och skapande av lögner." |
