.png)
Alex Schulman påstår i sin krönika att han minns ”snurrbollen Birger Schlaug som mest släpade sig runt och var glad och trött - varje gång man såg honom oroade man sig över om han fått nog sömn”.
Frågan är när han såg mig. Jag har i alla fall aldrig sett
honom.
Det där med ”snurrboll” är ju lite kul, kanske är det en liten söt hämnd för
att jag i en krönika för drygt 15 år sedan var ironisk över livet på Stureplan
där Alex Schulman höll till.
Jag skrev i den krönikan: ”Här, i champagnegettot,
finns de mest osannolika figurer som kan beskådas i detta land. Snorvalpar och
nyrika glin som med föraktfull min uttalar sig om bönder, hemvårdare,
kassörskor, småföretagare och andra som utgör grund för att samhället skall
fungera.”
Men, visst, det är ju snällt att Alex Schulman oroade sig över min hälsa när
han såg mig, om han nu gjorde det eller om det bara är minnesbilder sett ur ett
dimmigt förflutet på Spy Bar. Vad vet
jag…
När han i sin krönika går på Åsa Romson och Gustav Fridolin liknar det mer gammal hederlig
schulmansk personmobbing av det tidigare slaget. Jag mår faktiskt illa när jag läser,
det är som ett eko från överklassen som uttalar sig om sådant de föraktar.
Eva Goës får sig en rejäl känga, men kan räta på ryggen - Schulman menar
nämligen att hon mer än de flesta språkrör inte ”tycks vara härifrån”. Med
härifrån menas väl Schulmans värld. Det är ett gott betyg att inte komma från den världen.
Alex Schulmans tycker idén om två språkrör är absurd. Han skriver: ”Bara en av
dem dyker upp i partiledardebatterna, man vet knappt vem, men alltid en känsla
av att de skickar den som för tillfället kom ur sängen i morse”.
Det ska föreställa analys av en välbetald krönikör i Sveriges största morgontidning. Hans plädering för införande av en partiledare talar nog mest för att språkrören kommer att vara kvar. För övrigt är det kanske inte den bästa analysen som leder till att allt blivit bättre om Per Bolund varit ensam partiledare.
För övrigt hade inte Maria Wetterstrand ställt upp som
partiledare, men som en av två språkrör var det okej. Samma sak för snurrbollen
för övrigt. Den enda som duger, enligt Schulman, är Per Bolund. Jag är inte helt säker på att Per uppskattar just det berömmet.
