Min första konstiga tanke när jag hörde att László Gönczi har gått bort var: Va, László kan inte dö.
Det är några som jag lärde känna i Miljöpartiet som verkligen fastnade i hjärtat. László var en sån. Dessutom var han, under mina år som språkrör, en ideologisk fyr som stillsamt och lugnt påminde om riktningen när det stormade på det internpolitiska havet. En fyr. Med stadigt grönt ljus.
För några år sedan (2019) skrev jag ett blogginlägg om MP och ideologi:
"En som på ett klart och tydligt ideologiskt sätt drivit frågor, har länge varit Laszlo Gönczi. Man kan tycka olika saker om denne vildvuxne man, men han tillför värderingar och tankar som är nödvändiga för ett grönt parti som vill förbli ett grönt alternativ även när det vuxit ur puberteten. Han var ibland kritisk till sådant jag stod för, men i det mesta stod jag på hans sida - särskilt i en tid när det inom riksdagsgrupper börjde finnas tendenser att uppfatta trovärdighet som något man ska vinna hos etablissemanget, i stället för hos de radikala krafter som ändå är en förutsättning för den nödvändiga gröna samhällsrevolutionen."
Slut citat.
László föddes i Budapest år 1945. Flyttade till Sverige 1956, var fil.dr i kärnfysik och blev "grönavågare" - kunde jordbruka med häst. Var några år ordförande i Folkkampanjen mot Kärnkraft/Kärnvapen och förstås aktiv i MP Ljusdal och flera år i MP:s partistyrelse. Han dog under en skogspromenad.
Hur en MP-kongress utan László ser ut är sådant jag har lite svårt att föreställa mig.
Att han inte finns längre känns konstigt. Det är nåt fel helt enkelt. Kan vi inte få det ogjort?
