Mitt i allt annat har jag alltid gillat Harry Belafonte som dog häromdagen.
Eller alltid och alltid... är väl att ta i. Men sen han gästade Sverige i en gala tillsammans med Martin Luther King, som talade om det Sverige som var. Och som nu är borta.
Hasse och Tage var värdar och Monica Zetterlund sjöng den här otidsenliga texten. Och Belafonte charmade med den här.
En riktigt bra konsert i Sydafrika finns här.
En riktigt bra konsert i Sydafrika finns här.
En av de finaste låtar som Belafonte spelade in är ändå den här:
