.png)
En märklig känsla. Att vandra på kinesiska muren. En ännu märkligare känsla: mina kollegor valde att istället stå i kö för att köpa falska märkeskläder.
Det var en av de sista dagarna vi var i Kina, vi hade följt en rättegång, blivit itutade att rättegångar såg ut så här, men släktingarna till de åtalade såg förundrade ut, så här förväntade de sig inte att det skulle vara, men det var väl främlingarna från Europa som gjort att skådespelet spelades upp.
Så var det nog, Efteråt skulle vi gå på kinesisk klassisk opera - det var förskräckligt i mina öron - och äta Pekinganka på fin restaurang. Jag hade varit på vift själv, gått vilse i Peking, åkt tunnelbana för långt, förstått att gravida kvinnor skulle hålla sig hemma med fönster stängda så att inte onda andar kom med vinden och skadade fostret.
Kom att tala med en av de ansvariga för det som skulle bli OS - jo, jag betraktades som en sorts företrädare för den europeiska miljörörelsen. Sådana talades det med, det var svårare, påstod de som visste mer än jag, om man var företrädare för sociala rörelser.
OS skulle bli miljövänligt. Hur då? Inget papper på gatorna skulle accepteras. Industrier skulle hålla stängt för att luften skulle bli bättre, smog ger en dålig bild av Peking. Ingen bild alls, skämtade en vid bordet, man ser inte ett skit...
Han menade att Kina skulle överge dödsstraffet före det att USA skulle göra det. OS var ett hopp, en dröm som skulle ta Kina till de bästa bitarna av västvärlden utan att tappa de bästa bitarna som kommunistpartiet bestod av. Ganska oklart vad som var vad i den beskrivningen. Kinesisk öl var det i vart fall inget fel på.
Så tillbaka till det svenska umgänget, det fina hotellet.
Kikar i New York Times, en artikel om urban kinesisk "fläskproduktion" som sker i ett hus med tjugofem våningar. Att äta mer kött är en del av det som anses vara modernt. Att minska importen ska stärka självtilliten. Så nu lever grisar som ska bli fläskkött urbant, trångt och förmodligen än mer eländigt. Eller bara eländigt fast mer urbant.
Dödsstraffet är kvar, falska märkesvaror är säkert fortfarande populärt för turister att inhandla. Ibland är jag glad över att känna olust att flyga av klimatskäl. Kan med gott samvete välja bort resande.
Undrar hur dom har det i Xinjiang, i den "lilla" byn där allt stod stilla, om rester från den gamla cementfabriken finns kvar, om det fortfarande finns barn som längtar efter att få tugga ett riktigt tuggummi och längtar efter att få en alldeles egen månkaka som kärleksgåva.
Här finns den bok jag skrev tillsammans med en kinesisk kvinna från just Xinjiang, eller rättare sagt jag skrev det hon berättade. Det var under en tid när det knappt skrevs något alls om Kina i svenska medier. Sen skrevs det desto mer.
