.png) |
| Detalj från installationen "Skogen ser dig", Lena Rosén Schlaug |
till en ”kritiker med intellektuell bredd och stilistisk spets”. Inte så konstigt att Sjöberg får det, kan man ju tycka. Jag gjorde just det.
Själv läser jag gärna Fredrik Sjöbergs texter, ofta blir jag småförbannad men det är inte skadligt. Stilist är han, och dovt rolig är han också, hittar grejer som han ägnar möda åt att dissekera.
Jag hade nöjet att som programledare för En bok, en författare (SVT) få samtala med honom om hans bok "Varför håller man på?" som kom ut för drygt tio år sedan.
Med viss försiktighet närmade jag mig honom, jag visste att den gamle fältbiologen numera intagit en gravt och ironiskt kritisk hållning gentemot miljörörelsen. Funderade på om det var ett sätt att bli publicerad där han var publicerad, nämligen Svenska Dagbladet. Eller om det kanske var en känsla av att vara motvalls mot de som på något sätt gillar honom.
Jag blev inte riktigt klar över var jag skulle landa. Han var både omistligt rak men samtidigt undanglidande i det där samtalet som jag minns som ett av trevligaste av de 99 program där jag samtalade med författare.
Sjöberg skriver ganska lågmält och kan göra sådant som kan tyckas vara ointressant till något såväl berikande som läsvärt. I vart fall när det vill sig. Och det gör det ofta.
Att Fredrik Sjöberg tilldelas priset under den tid då Björn Wiman är kulturchef i DN kan ju tyckas lite märkligt eftersom Sjöberg intagit en sval, för att inte säga kritisk, linje i klimatfrågan. Medan Wiman är dess motsats.
Fredrik Sjöberg skriver i den ovan nämnda boken om en cykeltur i östra Småland att cykeln på intet sätt är vald på grund av klimatfrågan eftersom han betvivlar att koldioxidutsläpp från bilar skulle vara särskilt drivande för klimatförändringar.
Sjöberg cyklade därför att Wilhelm Moberg cyklat just där och i sin sista bok beskrivit det han sett och blivit förfärad. Miljöförstöring är inget nytt...
Svaret på frågan som utgör titel på den där boken jag samtalade ned Sjöberg om – Varför håller man på? – visade sig vara aningen suddigt om än mångordigt suddigt. Där har vi i alla fall något gemensamt, skälet till att hålla på är banne mig suddigt. Mest är det väl för eget nöjes skull. Sen tillför det en del till en tämligen modest pension för min del.
Vi har en sak till gemensamt: insikten att det finns få saker som är bättre än att sitta vid ett brusande, glittrande vatten där forsärlan trippar på stenar med näckmossa på och där sländor flyger och vilar på starr och iris.
Så långt är vi överens om naturupplevelsen. Men Sjöberg vill sitta vid ett kafébord och betrakta allt detta. Själv skippar jag gärna kafébordet, men har gärna med mig en god bok, en termos och lagom mörk choklad med mint. Kultur och natur bör vävas ihop. Se där något som alltför få i kultureliten respektive bland naturfreak fattat...
Att bara stå på ett av de där benen är enbent. Vilket alltför ofta smittar av sig så att den enbente också blir enögd.
