SÖNDAGSFRUKOST I KÖKET. Här har det bott en gris som tidigare ägare hade några år. Så det var inte i allra bästa skick när vi köpte huset som byggkunniga ville riva.
Under den anfrätta linoleummattan fanns gamla bräder som genom ihärdigt skurande med golvsåpa började få lite lyster efter några år.
Det är lite speciellt att komma ut i köket på morgonen när huset är alldeles tyst. Det finns historier i väggarna, berättelser, lite slitage från äldre tider.
Nu doftar det nymalet kaffe. Västerbottensost på hårt bröd från Pyramidbagaren väntar. Det är ju ändå söndag. Knaster från vedspisen i äldre köket, samtal om smått och stort. Avokadoträdet, det lilla olivträdet och vattenpalmen längtar nog till våren då de får komma ut, men de tycks ta längtan med upphöjt lugn.
Visst gillar jag att skriva, har skrivit i stort sett varje dag sedan jag gick i småskolan. I skrivböcker, på lappar, på kvitton, i arbetsböcker. För eget bruk, för offentligt bruk. Utredningar, valmanifest, galna utrop och försök till poesi.
Dåliga noveller också, sålda och publicerade när det var riktigt ont om pengar på sjuttiotalet. En journalist sökte dom när jag blivit politiker, men inte hittat. Tack för det.
Nu sitter vi i det rum som blev ett kök i vårt hus, det är där de bästa frukostarna intas. Ibland med barn och barnbarn. Ibland med vänner. Oftast bara Lena och jag. Vi har tur som har ett kök att leva i, ett kök med minnen i golvbrädorna och med själsfulla fönster som lever. Som klarat sig undan den ytliga modernitetens tomhet.
Några fåglar sitter på dammkanten, som om de inväntar att isen ska smälta. Ekorrarna är vårystra, kylskåpet drar igång.
Så flödar vi genom tiden. Vi människor, våra växter, våra hus.