Ukraina invaderas av ryska trupper. Mot allt vad folkrätt och folkvett heter. Kriget skulle vara över till förra sommaren, sas det... Sen visade det sig att den ryska militärmakten - som i Sverige utmålats som gigantisk i argumentation för nya miljarder till militären - var på dekis. Gott så.
De så kallade experter som hade i uppdrag att lobba för nya miljarder till militären drev även fram värdlandsavtalet med Nato, vilket också ledde till att Sverige inte skrev på FN-förbudet mot kärnvapen.
Värdlandsavtalet med Nato innebär att till och med en minoritetsregering kan låta Nato inta svenska flygplatser, hamnar och annan infrastruktur samt ges rätt att även nyttja svensk mark och infrastruktur för agerande mot tredje land. Inga regler finns vad gäller defensiva eller offensiva vapen. Tredje lands despot får vatten på sin inrikespolitiska kvarn, se, hela världen hotar oss... Vem vann på allt detta? Despoten.
Så blev Sverige alltmer indraget i en situation där landet kan bli mål för angrepp om konflikten trappas upp mellan Ryssland och Nato. Vilket Rysslandskännaren Gudrun Persson anser vara fullt möjligt - det vill säga ett världskrig mellan Ryssland och Nato. Där Sverige blir direkt måltavla.
Så nu ägnar sig Försvarsmakten och dess högkvarter år att förbereda sig för kärnvapenkrig. Som om det gick att förbereda sig speciellt bra för det...
Grattis svenska politiker, ni har verkligen lyckats ställa till det! Ni har bidragit till att öka konfliktzonen, är ointresserade av att ens försöka upprätthålla en tidigare linjen där konfliktlösande utgör en del. Svenska ledande politiker låter numera helt krigseuforiska till skillnad från ledningar i både Frankrike och Tyskland som på allvar talar om vikten av förhandlingar för att förhindra ett nytt världskrig där Europa bli slagfält för kärnvapen.
Svenska ledande politiker tillhör idag ytterkanten, de som gladeligen ägnar sig åt krigsretorik som om det handlade om ett spel. Kanske beror det på att försvarspolitiker under årtionden haft låg politisk status, nästan lika låg som kulturpolitiker. Nu tar de igen det. Har en plats i solen. Kanske snart utplånade i ett kärnvapenkrig som de själva inte gjort ett dyft för att förhindra, tvärtom.
Tillbaka till Ukraina... Det sägs nu att kriget kan vara över inom kort tid, att Ukraina är på väg att vinna i vår bara de får tillräckligt med vapen. Det lanseras av den i medierna ständigt närvarande Joakim Paasikivi.
Det är naturligtvis rent nonsens - men det motiverar onekligen politiker att satsa nya miljarder på vapenleveranser utan att samtidigt fundera på hur det hela ska avslutas.
Vi vill alla att Ukraina ska bli av med den ryska invasionen. Ja, inte alla, det finns några udda figurer som av märkliga skäl lever med tron att Putin är den gode herden och/eller att Ryssland på något sätt skulle vara det där socialistiskt/kommunistiska landet man en gång i sin halvblinda tro stod upp för.
Att Ryssland styrs av en despot och att den "ryska modellen" är ett hopkok av något av det sämsta från kommunisttiden och det sämsta på kapitalismen tycks inte gått upp för dem.
Kriget kommer att bli långvarigt, den ryska tvångsmobiliseringen och allt fler vapen av offensiv karaktär på Ukrainas sida leder till upptrappning steg för steg som så lätt kan övergå till kärnvapen och atomvinter.
I Hiroshima dog på några sekunder 140 000 människor medan staden mer eller mindre utplånades. Sen kom Nagasaki. Då var det USA som ansåg det nödvändigt. Blir det Ryssland denna gång?
I Sverige anses ledande politiker i Tyskland och Frankrike som korkade när dom - senast framgick det i söndagens Agenda - talar om vikten av förhandlingar för att uppnå vapenstillestånd med målet att kriget ska ta slut och fred kunna byggas.
När den tyske före detta generalen Erich Vad intervjuades kändes det snarast som en intellektuell rening där realism och långa tankar fick utrymme för en gångs skull också i svensk media.
Det hela som nu utspelar sig är så vansinnigt att det skulle kunna komma från ett dårhus. Putins hot, Rysslands och Natos kärnvapendoktriner, Sveriges beslut som medfört att också vi deltagit i konfliktspiralen.
En normalisering av krig pågår, kärnvapen normaliseras i debatten, krigsretoriken är vardag. Det totala vanvettet växer. Det är verkligen som att befinna sig i ett medialt dårhus.
Hade dårhuset varit sig likt om inte Chrusjtjov, som var president i Sovjet, i fyllan och villan gav bort Krim, som då var ryskt, till Ukraina? Då var det harmlöst - bortsett från att befolkningen inte tillfrågats - eftersom både Ryssland och Ukraina var del av Sovjetunionen. Efter Sovjets upplösning var det inte lika harmlöst längre eftersom en stor rysk flottbas ligger på Krim och som, om Ukraina blev medlem i Nato, skulle finnas i ett Natoland.
Hur hade det förresten sett ut om Sovjets kärnvapen delats ut till de länder som blev fria när Sovjet upplöstes? Hade det varit än värre dårhus då?
Jag har inga svar. Lika lite som någon annan.
Kanske är dårhus en del av det som är homo sapiens hemvist... Han sa ju något sådant, Nobelpristagare Svante Pääbo... att vi är smått galna. Det är en del av framgångssagan, Och en del av katastrofen.
Flygvapnet fungerade inte, offensiven mot Kiev fastnade på vägen. Vi som pekat på att snacket om den gigantiska ryska upprustningen inte stämde överens med de siffror som Sipri offentliggjort ansågs vara naiva. Rysslands militärbudget var i nivå med Storbritanniens och en tiondel av USA:s. Lägg till det den traditionella sovjetiska ordergivningen som visade sig vara ett under av fyrkantighet.
Således, vilka var det det som hade fel? Vilka ägnade sig åt lobbning och vilka kunde läsa innantill?
