.png)
välfärden och stod till förfogande som ny partiledare i sosseriet – blev frustrerad, chockad och lät världen få veta att Miljöpartiet är eländigare än de eländiga.
Själv blev jag lättad över att hamna där jag hamnade. Allt annat hade varit lite pinsamt. Jag var ändå språkrör för Miljöpartiet i elva år, träffade min fru på det partibildande mötet och har övernattat hos hundratals goda partister.
Trots att jag har en del kritik – inte
minst när det gäller attityd, framtoning, språkbruk och en del
piruetter åt alla möjliga håll – inser jag att allt annat än sämre.
Nu lär det inte bara vara jag i skaran av föredettingar som drar en suck av lättnad om valkompassen pekar på våra gamla partier. Alf Svensson lär vara frustrerad över sitt gamla partis kärleksstunder med batonger och xenofober. Bengt Westerberg – han som reste sig och gick när Ian Wachtmeister dök upp – lär inte vara lycklig när hans gamla parti legitimerar Jimmie Åkesson. Och Olof Johansson? Han som så nedlåtande kunde väsa något om bolagshögern men som fått se sitt Centerparti hamna längst till höger i ekonomisk politik.
Förresten är väl gamla nassar som lett Sverigedemokraterna också förvirrade nu när högernävarna inte längre far till väders utav bara farten.
Och så har vi då Reinfeldts öppnade hjärta som i tidsanpassad variant blev en gammal hederlig moderat betongklump. Och nog saknar väl Håkan Juholt både retorik och kulturellt engagemang hos sina efterträdare. Dom kanske inte ens gillar Elvis.
Överhuvudtaget tycks många – om jag
ska tro uttalanden i medier – ha kommit till slutsatsen att de måste
rösta på Miljöpartiet i årets val. Inte för att Miljöpartiet får deras
hjärta att brinna – eller ens glöda – men för att det andra
regeringsalternativet vore rent förfärligt."
Läs hela här.
