.png) |
| Våren 2017: Helle Klein, Erika Bjerström, jag och Lars Nord diskuterar miljöpolitikens historia och mediers hantering. |
Det sitter fast, och lär inte komma att gå över. Så här var det:
Den välmeriterade journalisten på SVT ska göra ett inslag om det hen kallar modern och omodern miljöpolitik. Hen har fått för sig att Stefan Edman, socialdemokratisk miljödebattör, stod för det moderna i form av ekonomiska styrmedel medan jag, som var språkrör för MP, stod för det omoderna i form av mer förbud.
Idén hade, så vitt jag kunnat utröna, kommit från Stefan som skrivit en erbarmlig artikel.
Problemet för själva upplägget var att jag talade mycket om ekonomiska styrmedel, jag hade ju själv utrett grön skatteväxling. Intervjuaren var inte nöjd, det passade inte in i det tänka upplägget. Så hen ställer om frågorna, gång efter gång.
Jag misstänker att nu är det något skumt på gång. Jag ber partisekreteraren komma in. Vilket han gör. Intervjuaren fortsätter, blir nöjd till slut. Och klipper ihop en intervju som ger intryck av att jag säger något jag inte alls säger. Och så lägger man till en infam bildsättning som ska förstärka intrycket av det som alla inblandade vet är lögn.
Självfallet blir vi förbannade, det intervjuaren inte vet är att vi haft en bandspelare igång under sista delen av intervjun. Partisekreteraren skriver till den välmeriterade intervjuarens chef, berättar hur det gått till.
Intervjuaren blir sur, hör av sig och tycker att vi borde pratat med hen istället för chefen.
Det tragiska är att jag inte ens nu, trots att ett kvarts sekel gått, förmår att ta något inslag som intervjuaren/kommentatorn gör på riktigt allvar, hur seriöst det än må bara. Hen har i mina ögon ingen som helst trovärdighet kvar. Vilket känns ledsamt.
Vad kan man lära av detta? Kanske inte mer än det du redan vet. Nämligen att allt behöver inte vara som det ser ut. Särskilt inte när medier lagt ner rejält med tid och pengar för ett inslag eller program - och sedan visar det sig att upplägget inte håller. Då händer att man fullföljer projektet, vinklar och kör.
Eller vad sägs om en långt program som framlidne Bo Holmström var programledare för. En stackars journalist sänds till MP:s kansli för att göra en intervju som utgick från att jag - till skillnad från marina forskare som man intervjuat - skulle hävda att Östersjön riskerade att dö knall och fall.
Det hade jag aldrig hävdat - bottnar kan dö i stora områden med förfärande konsekvenser - men journalisten vägrade nöja sig med att jag svarade exakt som de marina professorerna...
Intervjuaren ville göra om gång på gång för att få mig att säga nåt hen kunde använda sig av - så hen skyllde på bakgrundsljud för att ta om frågorna, skyllde på dåligt ljus för att ta om frågorna, skyllde på att bakgrunden kunde bli bättre - men jag svarade likadant varje gång.
Så fick hen för sig att dra iväg ut till en rondell i Stockholm, där skulle vi ta intervjun istället. Jag förstod ju varför, men ville se hur långt han kunde gå... Vi tid mitt i rondellen, bilarna forsade omkring oss, det var ett jävla liv, men jag blev inte så stressad som hen ville att jag skulle bli...
Hela processen med detta tog över 90 minuter. När programmet kom så påstod Bo Holmström att MP ansåg något som jag aldrig sagt och hela intervjun med mig var nedklippt till cirka tio sekunder som kunde tolkas, efter Holmströms inledning, som att jag sa något jag inte sagt...
Jag skrev till intervjuaren som hävdade att han var oskyldig, att han inte stod för klippningen och att jag väl visste "hur Bosse är...". Om jag trott en enda sekund var den trevlige pricken gjort i teve därefter? Svaret är nej. Ibland skriver han, som pensionär, lite smått och gått på Namn och Nytt i
DN.
Även trevliga prickar kan låta
sig köpas för att göra medvetna skitreportage.
Och så till den där journalisten som ägnar sig åt grävande. Hen har gjort massor med bra program som jag gillat. Men så var jag med i ett program som en av flera intervjuade - programmet var helt i linje med vad jag själv ansåg vara rätt, men problemet var att hen klippt mina svar så att svaren föll än mer in i vad grävandet ville uppnå, mina svar lät mer ensidigt kategoriska än de varit.
Därmed tappade jag tron på allt den journalisten skulle komma att göra och allt vad hen gjort, vilket gjorde lite ont för vi hade ofta samma utgångspunkt och samma ståndpunkt i de frågor hen grävde i.
Det är, för såväl politiker som journalister, en lång väg att bygga upp riktigt stort förtroende, det kan gå väldigt fort att rasera alltihopa på ett sätt som inte går att reparera. Ni tre vet vilka ni är. Vill bara meddela att vad ni än gör - och ni gör en massa bra - så kommer jag inte att lita på er. Sorry!
