.png)
rejält förljugen - i den. Skådisarna var närvarande i dess bästa mening, men verkade ändå känna en lätt självironisk distans till rollerna.
Helt enkelt njutbart. Sen kom filmerna.
Såg Downton Abbey, en ny era häromdagen. Dryga två timmars - möjligen charmerande - skitfilm. Krystad ibland, ältig ibland, färre levererade oneliners från Maggie Smith än vanligt, tröttare blickar levererade från Elizabeth McGovern, aningen mindre elegant butterhet levererad från Jim Carter och så träbocken Hugh Bonneville. Ibland krävdes skämskudde för att stå ut.
Men visst: en riktig skitfilm levererad som en skitfilm ska levereras. Senaste gången jag kände likadant var 1961... Blue Hawaii med Elvis. Såg om den och kunde konstatera att den var oerhört bra i jämförelse.
