 |
| Pehr Hilleström - |
En förorättad desperat despot, i slutet av sin karriär, med tillgång till kärnvapen. Vad gör en sådan när han inser att han går mot sin egen undergång på grund av det krig han startat...
Det är knappast något tvekan om att Vladimir Putin är en despot. Allt mer pressad av världspolitiken, allt mer utfryst och med en inrikes befolkning som steg för steg kommer att se att de blivit bedragna.
Förlorare med kalla ögon. Vad gör en sådan när slutet närmar sig?
Desperata beslut om hämnd mot den värld som avskyr honom kan komma att styra hans sista beslut. Kärnvapen. Varför dö ensam när hela världen kan dö. Makt med kalla ögon.
Kan det vara så?
Då står hoppet - så absurt! - till den ryska militära ledningen, som förhoppningsvis inser att deras president inte är tillräknelig. Hoppet är att de inte kommer att verkställa det där som brukar kallas för "knapptryckningen".
Det berättas att den amerikanska militärledningen var beredd att stoppa vettlösa beslut av Trump - om det är sant vet jag inte, men i vart fall kändes det hoppfullt att någon stod mellan honom och knappen.
Det bästa vore onekligen om Vladimir Putin tas om hand av... tja... den
ryska säkerhetstjänsten, den ryska militärledningen, den...
Det ryska folket är som vi andra, vill leva sina liv i fred. Vardagsliv. Med barn, vänner. Med skratt, förälskelser, gråt och drömmar.
Hur tänker beslutsfattare i andra länder? Att de tänker på det jag skriver ovan tror jag är självklart. Några av dem inser säkert att hetsiga politiker som vill göra det enda rimliga - isolera och straffa despoten - kan vara utlösande faktor för den desperate som inser att allt rinner ifrån honom. Politiker som å andra sidan tövar inför beslut kan snarare ge despoten känsla av oövervinnerlighet.
Det rimliga kan leda till det orimliga. Det finns kanske inget rimligt som inte leder till orimligheter. Är slutsatsen att despoten måste tas bort av sin egen omgivning?
