Jo, så är det. Och det är inte nytt. Säkert mer och och värre. Men det är inte nytt. Dessvärre var det allt annat än populärt i alla kretsar att påpeka att detta förekom redan för ett kvarts sekel sedan. Så här skrev jag 8 februari 1997 i en debattartikel i Svenska Dagbladet när jag var språkrör för Miljöpartiet: "En maffiainspirerad beskyddarverksamhet breder ut sig – jag möter allt oftare småföretagare som känner sig tvingade att köpa beskydd. Det behövs inte mycket fantasi för att föreställa sig vad detta kan leda till. Ligor med fullkomlig avsaknad av empati har invaderat samhället. På tok för få våldsbrott hinner utredas på ett seriöst sätt.
Människor som identifierar sig som varande till vänster har under årtionden som varit ständigt ojat sig över dem som krävt mer resurser till polis och rättsväsende. Jag har aldrig gillat det. Ett fungerande rättssystem gynnar den lilla människan. Eliten klarar sig ändå, den kan köpa sig skydd. Vänstern har årtionde efter årtionde på något sätt intagit elitens perspektiv, uppenbart oförmögen att se bortom den ideologiska fasaden där det är klottrat något om polisen som överklassens lakejer. Vilket förvisso haft sin historiska förklaring men har varit ett uselt argument för oginheten mot rättssystemet.
Polisen har kommit att förknippas med konservatism medan de som vill förändra samhället hyst en misstro. Men i själva verket är det så att vi som vill förändra samhället i demokratisk anda, som vill värna gamla humanistiska och grundläggande ekologiska värden måste se till att polisen och rättskedjan ges rimliga resurser. För att fungera. Eliten kan köpa sig skydd, flytta till lugnare områden, bosätta sig i isolation från den verkliga världen. Men samhället skall inte byggas för eliten i första hand."
Egentligen handlar det om att ha ett medborgarperspektiv också på rättskedjan. Som så ofta bör frågan ställas: Vad ska vi ha samhället till?
