Det låter som kyrkklockor. Dämpat. Ödesmättat. Platsen är Baldringe i Skåne. Det är maj 1991. Just där, och just då, får jag information om det tredje slaget. Det skulle bli fyra. Sedan skulle statskuppen vara genomförd.
Klockgrodorna, vars parningssång låter som kyrkklockor, kände inte till saken. De lever där i Baldringe, ovetande om statskupper. Men för mig är deras parningsläten för alltid förknippad med den statskupp som gav marknaden rätten att jonglera med demokratin.
Det handlar inte om någon bananrepublik. Det handlar om Sverige. Statskuppens första steg genomfördes redan 1985. Kreditmarknaden avreglerades. Det ansågs modernt. Bankerna fick ökad frihet att bära sig åt. Girigheten vägde tyngre än samhällsansvar. Det skulle gynna tillväxten, sa politiker.
Det andra slaget blev en långdragen process. Reglerna för valutaflöden mellan länder monterades ner. Plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation. Verkliga värden blev underställda finansiellt trixande.
Det tredje slaget föll i maj 1991 – till ljudet av klockgrodorna i Baldringe. Regeringen gav klartecken till Riksbanken att knyta den svenska kronan till EUs valuta. Borgerligheten och Socialdemokraterna var överens. För att sedan försvara kronans värde sattes räntan till 500 procent. Vilket ledde till massarbetslöshet. Småföretag slogs ut. Statens finanser krackelerade. Kommuner avskedade i skola, vård och omsorg. Den råa kapitalismen hade talat.
Det fjärde slaget var inte dåligt det heller: skattereform genomfördes. Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten. Så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som de med hög inkomst just fått.
Vem behöver blodiga statskupper när allt detta kan ske, utan större debatt, i demokratins namn?
Det var så det gick till. När marknaden fick makten att jonglera med demokratin. När planeten blev en lekstuga för kapitalet att gå på tillväxtjakt vart helst det behagar. Utan social eller ekologisk hänsyn.
Det finns de, inte minst inom socialdemokratin, som hävdar att marknaden tagit makten. Men de ljuger. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten. Av de folkvalda. Borgerliga och socialdemokrater i skön förening. Applåderade av Svenska arbetsgivarföreningen/Svenskt Näringsliv. Och under pinsamt icke-motstånd av arbetarrörelsens fackliga gren.
Hand i hand har politiker – i tron att det varit modernt – kapat allt fler band till en ekonomi byggd på sans och måtta. Och allt mer reducerades till siffror som ska förökas utan andra värden än att vara siffror.
Klockgrodorna försvann från Sverige på 60-talet. Deras livsutrymme var inte lönsamt. Jordbruket rationaliserades och våtmarker utdikades. De återkom på 80-talet, genom inplantering i Baldringe. Beslutat i demokratisk ordning.
Förhoppningsvis kommer klockgrodornas ödesmättade varning en gång att gälla den råa kapitalism som är alltför kreativ för såväl människans som planetens bästa.
