Förra Coronasommaren drabbades plötsligt det som globalister kallar “den globala byn” av något som kan liknas vid stiltje. Åtminstone i relation till hur det brukat vara. Himlen befriades från flygplan, shoppinggalleriorna lämnades övergivna och lastbilstillverkande bolag började sloka. Skor och kläder som befunnit sig i garderober användes så till den milda grad att börsanalytiker suckade.
Koldioxidutsläppen minskade. Ett kort ögonblick. Flödet från ändliga naturresurser till synliga och osynliga molekylsopor avtog. Ett kort ögonblick. Men alltför kort för att planeten skulle dra en suck av lättnad.
Dessvärre tömdes också biografer och teatrar, fotboll spelades inför tomma läktare, många äldre och illa drabbade människor blev isolerade. Längre än ett ögonblick. Vårdköerna växte, operationer ställdes in. Kändes som evigheter för illa drabbade.
Som alltid i kriser drabbades socialt och ekonomiskt utsatta hårdare är andra. I samhällen med framväxande prekariat blev klyftorna pinsamt tydliga. Medan aktieutdelningar och bonusar inte lät vänta på sig mer än ett ögonblick …
Läs hela krönikan här.
