En del har redan - genom att deras mammor flytt från lägren - kommit ut därifrån. Mammorna har ställts inför rätta. Som t ex i Norge. Till Sverige har barn kommit genom privata insatser av t ex en morförälder.
Hur ska regering och riksdag ställa sig till barn och mödrar? Det är uppenbarligen en svår fråga utifrån en massa olika - ibland motstridiga - perspektiv. Ska mödrar dömas där de sitter, eller i svensk domstol? Ska barn och mammor som är svenska medborgare föras till Sverige?
När Miljöpartiet påtalade det juridiskt och mänskligt rimliga i att ta hem såväl barn som mammor var det en av de få frågor där partiet offentligt ställde sig på annan sida än regeringen, där partiet också sitter.
Hade det varit vanligare att MP berättat offentligt och aktivt opinionsbildande om alla de frågor där partiet egentligen, enligt partiprogram och ideologi, har annan uppfattning än regeringen (men ansett det rimligt eller nödvändigt att kompromissa) så hade väl inte just frågan om att ta hem IS-mammor varit så märkvärdig. Nu blev den märkvärdig där den liksom placerades över allt annat som profilfråga.
Så kan också ett parti skada sig självt.
Jag säger inte att det i sak var fel att kräva att IS-mammorna skall hem till Sverige och ställas inför rätta här. Det jag säger är att det blir konstigt - rent skadligt - när partiet lagt sig tyst i så många andra frågor att fyrbåken handlar om rättigheter IS-kvinnor. Det borde varit flera fyrbåkar som visat den politiska vägen.
För det är precis som som flera före detta språkrör (bland annat jag, Per Gahrton, Eva Goës, Lotta Hedström) skrev på DN-Debatt häromåret: "Miljöpartiets ledning tycks ha hamnat i en situation där man identifierar sig mer med den socialdemokratiskt dominerade regeringen än med sitt parti. Detta är olyckligt.”
I en kommande antologi med bland annat de ovan nämnda skriver jag: "Vi behöver inte några visionära realister, som är visionärer inom den tankebur där debatten idag förs. Vi behöver realistiska visionärer som begriper att det enda realistiska idag – när såväl vår civilisation som vår värdighet hotas – är att vara visionär."
Ingen som uppfattas som språkrör för den kompromissande regeringspolitiken framstår som grön visionär. Att så ensidigt som MP byggt sin fyrbåk är strategiskt och sakligt dumt.
