 |
| DN idag. |
Ja, vem skäms inte? Ynkligare beteende än det Sverige visade upp i kärnvapenfrågan får man leta efter. Så här skriver jag i Vad ska vi ha samhället till?
Solen gick upp 5.24 den här morgonen. Det såg ut att bli en solig dag. Och människorna i staden hade klarat sig ganska bra under kriget. Staden var en av de städer som ännu inte bombats. Så de tiotusentals barn som gick upp den här morgonen hade haft tur. Visserligen var det matbrist, men nog kunde de flesta få lite frukost. Och skolorna fanns kvar. Sjukhusen likaså. Även om det var trångt eftersom många skadade från andra städer låg i salar, korridorer och till och med köksutrymmen. Av de 66 största städerna i Japan hade bara sju klarat sig från bombanfall.
Hiroshima med sina över 300 000 invånare var en av dem som klarat sig. Nagasaki en annan. Men nu var det dags. Några dagar innan hade nämligen den amerikanske presidenten Harry Truman tagit beslutet att fälla bomben. Den fanns ju fix och färdig. Vetenskapsmän hade arbetat med den i åratal, stora ekonomiska resurser hade satts in. Och nu fanns den där. Så snopet om den inte kom till användning. Teknik kan aldrig ligga i träda. Så beslöts att Hiroshima skulle få äran att bli den första staden att uppleva frukterna av så många geniers kreativa och gedigna arbete. En av de stora vetenskapsmännen var Otto Hahn som året innan bomben fälldes tilldelats Nobelpriset i kemi. Nästan hela staden ödelades och inom några få historiska ögonblick hade 140 000 barn, kvinnor och män avrättats. Inte bara dött. Utan avrättats. Vi måste lära oss att använda rätt ord för krigets verkningar. Det är bara om vi använder rätt ord vi kan komma tillrätta med missförhållanden och förstå vad krig är.
För att förmänskliga hela operationen hade bomberna fått namn med en liten kul klackspark: bomben över Hiroshima hade fått namnet Lilla Pojken. För att piloterna som släppte bomben skulle orka hade de, som så många soldater i så många krig, fått kyrkans välsignelse. De hade också fått höra att japanerna tillhörde en lägre stående ras. Rent av en ond ras. Hur skulle piloterna annars stå ut med vetskapen att den bomb de fällt hade utrotat tiotusentals barn, stekt tiotusentals kvinnor, förött en hel stad med alla dess människor med sina skratt, sina förälskelser, sina tårar och sina sorger? Nog är det lättare att göra det mest vedervärdiga om kyrkan gett sin välsignelse och med tron att ens gud nickar bifall. Nog är det lättare att avrätta människor om dessa kan betraktas som en annan sort, en lägre stående sort som är… just ond.
