Paolo Roberto har burit sig åt, blev inom ett dygn av med allt från välbetalt varumärke till styrelseuppdrag. Vilket visar att tidsandan förändrats.
Det var inte många år sedan kvällstidningarna agerade annonsplats för sexmarknaden, naturligtvis väl medvetna om att bakom den formella annonstexten fanns den informella verkligheten.
Jag funderar på hur många välrenommerade styrelseproffs, med hög social status, som idag känner sig besvärade över vad de själva ägnat sig åt. Om oron tär? Och parlamentariker som - i fyllan och villan? - snubblat in på bordeller i Bryssel? Fackliga företrädare och näringslivets tolvtaggare som efter fler öl än rimligt hamnat på bordell i Baltikum? Eller kanske rättare sagt: dragit i sig tillräckligt för att slippa tveka?
Tidsandan är annan idag än igår. Så är det. Men frågan är om det är handlingen i sig eller det offentliga avslöjandet som utgör skammen? Och vad ber man om ursäkt för då man avslöjas? Är det handlingen eller att man blivit avslöjad? Det är som när politiker avslöjats för fiffel med pengar - det är inte fifflet man egentligen ber om ursäkt för, utan att man varit så tafflig att man avslöjats.
Kanske kan Robertos fall vara signal till pappas gossar, som häller champagne på varandra, att det kan gå åt helvete... fast det är ju skillnad på en snubbe som kommer från nedan och en som kommer från ovan - den från ovan har sitt skyddsnät. Gammal fin klasstradition.
