torsdag 30 april 2020

Samtidshistoria

Om vi skulle lägga lite modern historia på dagens situation så lever vi inte speciellt onormalt i coronatider. Än mindre onormalt om vi gräver ytterligare några millimeter ner i vår historia. Att inte flyga omkring i världen, att inte dra till Alperna för att åka skidor, att inte ägna fri tid åt att gå på shoppinggallerier, att inte bygga om fullt fungerande kök har varit det naturliga. Till och med att inte lämna länet, kommunen eller byn har varit det normala...

Min far flög två gånger, min morsa flög aldrig - och konsumera grejer var det inte tal om. Morsan var lite sur när hyresvärden ansåg att köket på Dalagatan skulle moderniseras, visst var det bra med kylskåp och ett litet frysfack men den gamla spisen fungerade ju alldeles utmärkt sedan trettio år tillbaka. Morsan lagade strumpor när de gick sönder. Och vi levde alldeles väldigt bra liv i alla fall. Vi hade mat på bordet, en schysst lägenhet i stan när vi lämnat den schyssta stugan på landet där jag fick ärva brorsans skidor och gladdes åt att morsan sydde en Djurgårdströja med Knivstas nummer på ryggen. Det var ett alldeles förträffligt liv, bortsett från att jag vantrivdes i skolan från första dagen till den sista. Livet var medelklassens. En kompis åkte på charterresor varje sommar med sin familj, han var ett unikum...

I början av 1970-talet drog jag ut från urbana miljöer - för att fly den knäppa idén om att göra byråkratkarriär - för att leva med utedass på vischan i en by utanför Vingåker. Skaffade höns, barn, får och bin i nämnd ordning. Lokalt odlat var det som gällde, skrev dåliga noveller, läste de stora berättarnas verk och jobbade på meteorologisk station med låg betalning. Det gick alldeles utmärkt, var en lyxtillvaro jämfört med situationen för de som levde sina liv om vi bara gräver några millimeter ner i historien. Sägas ska - jag ska inte romantisera utedass och pengar som inte räckte ens till mjölk i slutet av månaden - med att det var frivilligt och inte påtvingat vilket förstås bidrog till tjusningen med det livet.

Att tvingas in i normer för hur livet skall levas är ingen frihet. Så när vi stöpts in i konsumtionsnormen - där vi anser det vara fullt naturligt att flyga till Åre för att åka nedför en slänt eller jättenormalt att ägna fri tid åt att konsumera sådant vi inte behöver på gallerier vars idé är att sälja glaskulor till oss i tron att vi blir lyckliga - så är vi inte så fria som vi tror. Friheten finns till viss del inom normens ram. Men bara där.

Jag är övertygad om att vi inte behöver leva sämre liv om vi skulle leva på det sättet vi gjorde 2010 eller 2012. Det är detta som nu hotar när BNP kan sjunka till den nivån... Den som tror att vi var utfattiga då saknar all insikt i nutidshistoria.

0Vi var inte utfattiga 1990 heller. Inte ens 1970. Ändå är vi alldeles förfärade över att BNP i Sverige kan sjunka till 2010 års nivå som följd av pandemin. Fundera på det ett tag. Och fundera sedan på hur det kan komma sig att det är så. Fundera på termer som system, strukturer och normer. Och snart inser du kanske att det är något lurt med just system och strukturer. Och kanske ställer du dig då frågan: Vad ska vi ha samhället till?

Svaret innehåller inte bara en anklagelse riktad mot de som applåderat globaliseringens mest naiva avarter och den sentida kapitalismen som blivit alltför kreativ till och med för sitt eget bästa. Svaret handlar också om robust samhällsbygge, medborgarperspektiv, självtillit och en ekonomi som om människan och planeten vore något att värna. Där största möjliga frihet råder i vardagslivet, där största möjliga syskonskap rådet inom ekonomin och där absolut jämlikhet råder inom rättssystemet. För att nå dit behöver vi inse att systemen, skatterna, strukturerna, trygghetssystemen och prioriteringarna behöver förändras. Där målet inte är största möjliga tillväxt utan fred med jorden, fred på Jorden och fred med oss själva.

Låter det flummigt? Lugn, det är inte tiondelen så flummigt som dagens system! Och på kuppen skulle vi sluta att reducera oss själva till verktyg för att hålla igång hjulen i ett ekonomiskt systemtänkande som gått över styr. Vi borde någon gång resa oss från att bli betraktade som ekonomiska varelser för att istället bli betraktas som riktiga människor - det vill säga biologiska, sociala och kulturella varelser. Och en sak är säker: det är en jäkla skillnad på att bygga samhället för ekonomiska varelser och att bygga det för riktiga människor. Dags nu.

Kanske kan min nya bok vara en liten del i detta. Jag hoppas det. Så elda under din vrede över sakers tillstånd, men gör det konstruktivt så kan stegen tas för omtanke, omstart och omställning! Vi behöver en fredlig kulturrevolution om vi ska ta oss ur strypsnaran som lagts om planeten och vår egen värdighet. Tro inte annat! Och det handlar inte om vara sig utedass, fattigdom eller tillbaka till grottorna. Det handlar om respekt, goda liv, delaktighet, rättfärdig fördelning samt ökat verkligt frihetsrum för de många och insikt om att ekonomi egentligen handlar om hushållning med jordens ändliga resurser.