Det börjar på sidan 1057 och sedan räknas det ner.Romanen, eller vad jag ska kalla den, inleds på sidan 1057, på följande sätt: "Den svalda papperslappen hejdar sig i matstrupen någonstans i höjd med hjärtat. Den blöts upp av saliv. Det svarta bläcket, tillverkat efter eget recept, löses sakta upp och bokstäverna mister sina konturer. I människokroppen sönderfallet ordet i två delar, substans och väsen."
Sedan får vi veta att Jenta vaknar, efter att redan ha varit så gott som död. Hon ser Elisha Shors bekymrade ansikte där han står lutad över henne. Jenta ser allt.
Det är inte vilken bok som helst Olga Tokarczuk skrivit. Boken namn är inte heller ett vanligt namn, även om den också heter något så enkelt som Jakobsböckerna. Dess längre namn är "Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma".
Boken är "för kloka stöd för minnet, för patrioter till besinning, lekmän till studium och melankoliker till förströelse". Om man skall ta författarinnans ord på allvar. Och det ska man väl.
Nu har jag läst den. I slutet fann jag tolv alldeles tomma sidor. Hade jag sett dem från början, och förstått vad jag skulle gå igenom, hade jag utnyttjat dem till att pränta ner personregister (för personerna är många och de skaffar sig nya namn), geografiska orters plats på kartan och en del historiekunskap som hämtats in vid vid-sidan-om-läsning. Det sistnämnda har varit nödvändigt för att hänga med, förstå, fatta någonting alls.
Det är en märklig bok, nästan ogenomtränglig. Började läsa några veckor före påsk - men måste avbryta eftersom det kom så mycket annat emellan - och fann när jag skulle börja igen på sidan 895 att jag måste starta om från början. Och då, först då, hittade jag in i boken. Det lite tröstlösa men välskrivna tragglandet och mariga berättandet - berättarna är flera och ibland otydliga såväl levande som döda - började hänga ihop för mig.
Underrubriken till boken varnade mig, så här heter det: "Berättad av de döda, medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasin, vilken utgör naturens största gåva till människan".
Boken är översatt av Jan Henrik Swahn. Han är en hjälte.
Författarinnan - Olga Tokarczuk - mottog nobelpriset i litteratur i december 2019 och det är hon värd. Även denna bok förutan.
Boken rör sig till största del inom 1700-talet och följer Jakob Frank och hans frankism. Det mesta utspelar sig i Podolien i sydöstra hörnet av den tidens Polen - nu västra Ukraina. Vi befinner oss således i en korsväg, eller om man så vill i ett sammelsurium, där öst och väst möts i mer eller mindre kaos och kreativitet. Polacker, ryssar, judar och muslimer, kristna och sökare, bönder, rika, fattiga, skojare, lärde och galna. Här rör sig Jakob Frank. Som frälsare eller charlatan. Som fattig och rik. Som fängslad och slottsherre. Som sanningssägare eller mytoman. Som en ny Messias.
Jag har under läsningen haft nytta av att inför skrivandet av Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac ha grottat ner mig en del i judendomens mystiska delar med siffer- och symboltolkning. Om Polens, och angränsande geografiska områdens, historia kände jag mig emellertid vilsen och tvingades läsa på en del för att hänga med. Och det hände gång på gång att jag undrade om jag skulle betraktas som en av de kloka, en av lekmännen eller en av melankolikerna. Patriot var jag helt klart inte, men jag förstår författarinnans ack så aktuella spjut in i patriotismens mörka vrår. Hon är, eller har åtminstone varit, engagerad i det polska gröna partiet som inte har så mycket till övers för den styrande majoriteten.
Vem var då Jakob Frank (också han tar sig flera namn av olika skäl)? Som sagt: han hade anspråk på att vara en ny Messias. Han ansåg sig - och sågs av sina anhängare - som en efterföljare till Sabbatai Tsevi som på 1600-talet lyckats med konststycket att få både judar och kristna att falla i "ett messianskt rus" med övertygelse om att tiden snart skulle nå sin ände och räddningen/frälsningen nå de rättroende. Chocken blev desto större då han konverterade till islam. De troende gjorde som de som känner sig bedragna och besvikna gjort förr: de brände så mycket som möjligt av handlingar och minnen.
Nu vandrade alltså Jakob Frank, den storväxte, som efterföljare. Kort sagt - utifrån mitt mest ateistiska perspektiv: karln var galen. Men fascinerande, som sektledare ofta kan vara. Hans tro innehöll tanken på sexuell frihet (inte minst för sig själv). Idén om "frälsning genom synd" var ju inte så dum för den som kände för det och inte behövde betala skulden (varken bokstavligt och symboliskt) för detta.
Historien svindlar, infallsvinklarna är många, berättarna sanna och falska. Och över alltihop vakar den allseende Jenta.
I en nyckelmening, om man nu kan tala om det, så meddelar en av författarens berättare: "Till Gud färdas vi genom tre religioner, den judiska, den ismaeliska och den edomitiska". Och nog är det så att "ord är som ödlor, var man än spärrar in dem hittar de en väg ut". Det räcker så.
Som not kan berättas att Jakob Franks skalle togs upp ur sin grav år 1866 och efter en del omvägar dök upp i Berlin där den mättes och granskades av rasbiologer som ansåg att denna skalle visade "den judiska rasens underlägsenhet". Efter andra världskriget försvann skallen spårlöst. Vem vet, den kanske dyker upp i arkiv, källare eller skogsglänta nära dig... Bara Jenta kan följa spåren, hon är nämligen inte bara ett vittne, ett kringresande öga i tid och rum - hon kan även strömma genom människors kroppar. Så berättas det.
Är det värt att jobba sig igenom drygt tusen sidor utan att ha anknytning till vare sig platser, historia eller religioner som allt rör sig inom? Tja, varför inte. Men ha inte bråttom i så fall. Bryt av med sidoläsning av historia, plocka fram kartor och håll reda på personers namn och tillnamn. Utnyttja de sista tolv blanka sidorna om du inte lånar boken på bibliotek. Själv får jag väl som läsare definiera mig som en blandning av lekman och melankoliker snarare än något av de andra varianter som författarinnan tillägnat sin bok.
