Det är väldigt konstigt - och främmande - att plötsligt uppfyllas av känslan som ihärdigt kräver att hjärnan ska så fast att det finns skäl att spärra in en del figurer, sedan kasta nyckeln och leverera gröt genom ett hål i väggen. Jag inser det bisarra i känslan, men det är kanske just hårda straff - även om nyckeln inte behöver kastas bort för evigt - för den här typen av brott som faktiskt kan avhålla andra från att göra likadant.
Telefonförsäljare med löften om hög avkastning fick dem att satsa allt de ägde – och mer därtill. Men allt var en bluff. Trots att miljontals kronor är försvunna har polisen inte ens försökt att utreda brotten.
Med hjälp av en källa inne i bedrägerifabriken, utrustad med en dold kamera, kan Dagens Nyheter nu avslöja verksamheten som drabbat tusentals offer i över 50 länder.
Hundratals telefonförsäljare sitter tätt, sida vid sida, och ringer ut i världen på jakt efter nästa offer. De erbjuder lukrativa investeringar i kryptovalutor och värdepapper.
Allt är professionellt strukturerat, med moderna telefoni- och kundhanteringssystem. Månatliga mål med bonus till de framgångsrika – den som inte levererar får sparken.
Allt är som på ett modernt, välsmort säljbolag – med den stora skillnaden att produkterna inte existerar.
Det minsta man kan göra är att affischera Kiev och deras hemstäder med namn och bild på alla som hållit på med detta - skammen inför inte minst föräldrar skulle kännas. Jag skäms för den tanken också, det är ju inte så rättssamhället bör fungera. Så min gamla käpphäst gäller: låt tanken från ryggmärgen bearbetas i hjärnan ett dygn innan förslag läggs. Jag hoppas ett dygn räcker i det här fallet...
