Hemkarantän - inte så pjåkigt

Hemkarantän? Målning av Albert Edelfält.

Hemkarantän med begränsade sociala kontakter. Lär vara en mardröm för de som är extroverta. Jag är mer introvert, även om jag nog också är hyggligt socialt kompetent...
För oss som är introverta är det inte så farligt, i princip lever jag vardagen som vanligt bortsett från att bokningar är avbokade. Vilket innebär att jag slipper ångestkänslorna innan föredragen, men blir utan glädjen under och euforin efter... Släktens påskträff blir inställd, det får man ta, ingen har behövt fly från krig i alla fall.:-)

Nu är det nog lättare för oss som bor på vischan att leva i hemkarantän, vi kan röra oss hur fritt som helst - här ser man inte många människor i alla fall. Gillar man skog, sjö, fåglar, igelkottar, älgar och doften av vårvarm mossa är problemen begränsade. Gillar man dessutom att läsa, skriva och lyssna på musik är hemkarantänen på intet sätt plågsam.

Men när jag nu - liksom andra som bor bra, fritt och ganska rymligt - berättar om frukost på verandan, fika vid tjärnen och hur bra allt går - typ Amelia Adamo som pudlat och berättar att hon gått i karantän i sitt sommarhus på Dalarö - så är det förstås en oerhörd skillnad från att bo i en tvåa mitt emot ett annat hyreshus så att solen inte kommer in. Alla har ju inte en balkong man kan sjunga från.

Vi som har vårt på det torra har verkligen inte mycket att oja oss för. Ojar vi oss för att inte få gå på krogen och teatern så ber jag ödmjukt om en tanke på de som flyr från krig och fattigdom och möts med skylten "Här är fullt". Den som flyr tycks orka hur mycket som helst, många av oss andra tycks inte orka bråkdelen.

Det är klart att den som har tagit lån på 7 miljoner för att köpa en bostadsrätt Hammarby Sjöstad eller på Östermalm i Stockholm blir orolig om jobbet försvinner och värdet på lägenheten rasar. Men - ursäkta jag skäms lite för det - jag kan inte uppbåda så mycket sympati för oron eftersom vem som helst som ville nog kunde förstå att det någon gång framöver faktiskt skulle spricka. Inte som just nu. Men på ett annat sätt, med snarlika följder för många som rusat fram i tron att det som var igår var normalläge trots att det i själva verket var en parentes som bara väntade på det bortre parentestecknet. Men visst, jag hoppas det löser sig för dem också. Men utan att känna överdrivet mycket medlidande, om än lite grand.

Hur som helt, hela Coronatiden är förstås lättare för oss introverta än för de extroverta, lättare för oss som bor fritt på vischan än de som bor trångt i en förort, lättare för oss som växte upp med uppfostran om att inte skuldsätta sig för mycket än de som växt upp när bankerna inte gjort annat än att göra reklam för skuldsättning.

Lättare för oss som under ett antal år i våra liv fått vända på varje krona för att få kvar pengar till mjölk till våra barn än de som alltid haft överflöd, lättare för oss som lika gärna äter raggmunk eller rårakor med hemkokta lingon som går på krogen och äter finmat.

Vi som alltid hellre åkt hem än minglat under kristallkronorna kan nog förlika oss med hemkarantän ganska länge. Har vi dessutom aldrig tråkigt utan alltid har massor att göra, läsa, skriva, se och höra så har i vart fall inte jag något att gnälla på. Bara buga åt de som inte sitter i karantän och utför de samhällsviktiga jobben: hämtar soporna, ser till av avloppsledningarna funkar, håller en tröstande hand på en orolig morfar på äldrevården, sätter på sig skyddsmask och talar vänligt till oss om vi får feber, hostar och svårt att andas.