En böld på samhällskroppen...?

Så börjar den tid där det som kallas Mello växer som en böld på samhällskroppen... sa en jag känner. Och det ligger ju nåt i det. När barnen var små - och därefter unga - så kollade familjen. Var och en av oss gav poäng - en i familjen oerhört seriöst och analytiskt, det var inte jag - och den låt som fick familjens mesta poäng röstade vi på. Det var ju kul på många sätt.

Sedan växte barnen upp, flyttade ut i världen och vi fortsatte på samma sätt några år fast vi bodde på olika ställen - men för varje låt hörde vi av oss till varandra, gav poäng och räknade ihop vilken som vr familjens gemensamma favorit. Men vi hoppade över röstningen. Lena och jag fortsatte för att vi trodde att barnen tycket det var kul - och barnen fortsatte för att de trodde av föräldrarna tyckte det var oerhört viktigt. Tradition och de stackars föräldrarna sitter ju ensamma därute i skogarna...

Så, en vacker och befriande dag, berättade vi för varandra vad vi tyckte och fann att ingen av oss egentligen tyckte det var så kul med Mello utan att var och en av oss fortsatt i tron att vi var snälla mot de andra. Befrielsens dag var kommen.

Nu blir det för min del bara Europafinalen som står på mer eller mindre i bakgrunden. Så till minne av tider som flytt kommer här en av låtarna som jag faktiskt gillat väldigt mycket trots allt - den var med året innan första barnet tittade fram, när jag nyss lämnat Stockholm, dragit till vischan, blivit del av gröna vågen med utedass, hönshus, ved, odlingar och stor tillfredsställelse över att lämnat inte bara "tvånget" att bli del av familjeföretaget, som tillverkade termometrar, utan till slut också den utstakade karriären som byråkrat i statlig förvaltning. Elin Wägner kom till undsättning - hon som vävde samman kvinnors rättigheter, fred och miljö till en ideologisk väv som fick mitt hjärta att brinna.