Så har jag då läst den bok Åsa Romson skrev efter det att hon lämnade politiken. Boken handlar till stor det om det demokratiska hantverket. Inte minst kampen för införande av trängselavgifter (så kallade biltullar) i egenskap av kommunpolitiker i Stockholm och arbetet med Parisavtalet i egenskap av statsråd.Lägg till det det initierat berättade om det politiska spelet och demokratiska hantverket kring Ojnareskogen, giftskandalen med försvarets brandskum som drabbat bland annat Kallinge och Vattenfalls kol. Välskrivet, sakligt utifrån den plattform Åsa haft.
Hon problematiserar energifrågan och hur uppgörelsen om kärnkraften kom till. Inom Miljöpartiet fanns kritik mot energisamarbetet med Socialdemokraterna och särskilt då Stefan Löfven som lobbat hårt för kärnkraft som Metallordförande.
Åsa skriver: "Starkast hördes denna kritik från Maria Wetterstrand och Per Gahrton, som skrev flera artiklar på temat. Men dessa namnkunniga företrädare skrev aldrig om hur de tänkte sig att en riksdagsmajoritet för att avveckla kärnkraften skulle kunna bildas utan Socialdemokraterna."
Just det temat - att de som framförde kritik inte förstod den nya roll som MP hade som regeringsparti - återkommer. Hon skriver, vilket ju i sak är helt riktigt:
"Det var en annan tid då språkröret Birger Schlaug skrev böcker om kapitalismens rovdrift, där han i raljerande ton och med uppkäftig analys gick igenom allt som var fel i samhället och måste ändras, men inget skrev om hur detta skulle gå till. Eller Maria Wetterstrand, som under sid tid som språkrör skrev en bok om hur man kan leva miljövänligt, med hoppfulla texter om samhället och goda exempel på framväxten av miljövänliga alternativ. I den boken sägs inget om politiska reformer som gynnar och stärker dessa alternativ eller om processerna för att få sådana reformer på plats. Miljöpartiet nämns inte alls. Båda dessa böcker speglar ändå viktiga delar av den gröna politiska kampen. Både ursinnet över världens orättvisor och viljan att pedagogiskt visa på lösningar finns inbakade i det gröna idéarvet. Min bok vill spegla behovet av hantverk".
Ovanstående citat innehåller en hel del att tänka på. Jag gillar Åsas analys. På samma sätt som jag alltid gillat Åsa -jag lärde under åren i partiet känna henne som äkta vara, en att lita på, en som sa vad hon tyckte.
Däremot menar jag att kritiken mot till exempel energiuppgörelsen byggde mer på att partiet sålt sig för billigt än på uppgörelse i sig.
Rent generellt hävdar jag att kritiken som riktats såväl internt som från till exempel mig främst handlat om att partiet, redan före Åsas tid som rör, lagt av med opinionsbildning för det partiet verkligen ville uppnå. Vilket - och där håller jag med Åsa fullt ut - bland annat speglas i Maria Wetterstrands bok som var totalt befriad från såväl samhällsanalys, som ideologisk väv och politiskt hantverk.
Självfallet skriver Åsa också om den kris som uppstod då drevet mot Mehmet Kaplan - som tvingades bort som statsråd - var som kraftigast. Liksom om hur hon själv fick lämna inte bara posten som språkrör - inte minst efter agerande av Peter Eriksson - utan också som miljöminister efter det att Isabella Lövin på ett mindre smickrande sätt meddelat att hon inte ville ha Åsa i regeringen. Minst sagt märkligt efter det arbete Åsa gjort inte minst inför och under Parisavtalet. Det gör ont att läsa.
Åsa beskriver, med en suck: "Nystarten som lanserades från den nya språkrörsduon var att fokusera mer på klimat- och miljöfrågorna. Flera av oss som jobbat mest med frågorna i partiet de senaste åren gjorde sig partiet däremot av med. Det var smärtsamt att se hur många reformer och förhandlingar som stannade upp eller tappades bort i den oordning som blev resultat av personbytena."
Jag får intryck av att ledande, som varken hade erfarenhet av partiet eller ens förstod vad MP är, ville röra om för att själva kunna ta ett hårdare grepp.
Några rader som fäster extra i mitt hjärta är följande som handlar om tiden då hon återgått till riksdagsledamot:
"När jag kom tillbaka som riksdagsledamot 2017 svarade jag inte längre på mejl från väljare på samma sätt som jag gjort bara några år tidigare. Då skrev jag helt enkelt tillbaka och försökte svara på de frågor som väljare ställde. 2017 var jag mycket mer misstänksam. Var frågeställaren en väljare som undrade något om min och partiets politik, eller kom frågan istället från någon på en trollfabrik, som ville ha en text att massakrera och ge sken av att jag sagt och tyckte något annat?".
Politiken har förändrats enormt från den tid jag var språkrör. Det var tidvis oerhört stressande och stundvis förskräckligt då också. Men på tjugo års tid har ärligt uppsåt i debatten till stor del runnit bort i takt med att tonen i sociala medier - med mobbning, manipulering, citatförfalskning etc - försämrats.
Jag noterar - utan att alls bli förvånad - att Åsa i sin bok är mycket tydlig med att tanken på evig ekonomisk tillväxt är absurd och att vi snarare måste planera för nerväxt. En uppfattning jag delar.
Boken avslutas med följande mening: "Vid EU-nämndens sommaruppehåll i juli 2017 klev jag av min riksdagsplats och lämnade politiken efter 15 lärorika år".
Det finns skäl att minnas hur Åsa blev vald till språkrör efter Maria Wetterstrand. Partiledningen hade krattat för att Mikaela Valtersson skulle ta över. Även medierna verkade övertygade. Tanken svindlar, det var Mikaela som tillsammans med Maria Wetterstrand var en av de drivande i en process som ledde fram till att partiet plötsligt gillade vinster i välfärden efter alla år med motstånd. Åsa upplevdes, och var också, ideologiskt grön, vilket självfallet ledde till att kongressen valde henne. Mikaela hoppade av politiken då hon inte blev språkrör och blev ordförande i Friskolornas riksförbund.
Så här skrev jag om Åsa den 13 maj 2017 då hon meddelat att hon skulle lämna politiken: "Den svenska folkliga debattnivån gör att många som inte har stålhud, men väl den goda förmågan att gråta, drar sig från politik. Vilka vettiga människor vill bli allmänna spottkoppar?" Hela inlägget finns här och där hittar ni som inte är vana vid twitter hur mobben agerat.
Min uppfattning om Åsa klargjorde jag här, när jag just småpratat på ett tåg och fått frågan om vilken av partiledarna jag skulle kunna tänka mig att köpa en begagnad bil av.
