Alla
 sa att de var stolta. De allra flesta jublade. Det tillhör det moderna –
 och smått patetiska – skådespel som spelas upp efter också usla 
valresultat. De enda som hade fog för jubel var Sverigedemokraterna. 
Inte för att de fick fler antal röster än i riksdagsvalet men för att de
 fick fler procent. Och norpade ytterligare ett mandat till 
EU-parlamentets växande skara av högerpartier med mer eller mindre 
dunkelt förflutet och rutten dagordning.
Den går hem. Så pass att den inför nästa EU-val kan visa sig vara den
 enda stora oppositionen mot de övriga som kompromissat ihjäl sig för 
att under de närmaste fem åren hålla extremhögern borta. Akutinsats som 
kan sluta i förskräckelse. Men vad annat finns att göra? Det enda 
rimliga att göra kan visa sig bli språngbräda för sådana som Le Pen och 
Salvini. Goda föresatser kan visa sig leda rakt ut i träskmarkerna.
Eliterna har bäddat för det. Såväl genom nationell 
som internationell politik har man skapat samhällen där rika blir rikare
 när pengar och ägande sugs uppåt i en allt snabbare takt medan 
prekariat växer fram i den andra änden. Globaliseringen och den sentida 
kapitalismen måste tyglas istället för att gödas. Hur omodernt det än 
anses vara.
Hela ledaren finns här.

