Men det är inte första gången. 1994 - mitt under den ekonomiska krisen i Sverige då staten sparade så att det drabbade skola, omsorg och arbetslösa - ville sossar och borgare öppna upp för militära vapenköp för över 55 miljarder kronor! Debatten blev hård i riksdagen. Jag önskar att också dagens ledning i MP hade tagit kamp mot de bisarrt höjda anslagen till militären: Här mitt anförande:
Herr talman! Ledamöter, alla ni på läktaren, eventuella radiolyssnare och TV-tittare! Jag ägnar mig mest åt ekonomisk debatt och åt finanspolitisk debatt. När jag hör den här försvarspolitiska debatten blir jag rädd. Plötsligt finns det en otrolig mängd pengar för den offentliga sektorn, nämligen till det militära försvaret, till materielbeställningar och till inköp av vapen. Då finns pengar i den offentliga sektorn.
Vi har t.o.m. hört den ena moderaten efter den andra säga att det skall satsas mer i den offentliga sektorn, i den militära delen, den som handlar om vapen, ubåtar, flygplan och robotar.
För några veckor sedan hade vi en stor socialpolitisk debatt i det här huset. Då beklagade många från olika partier att man måste göra det man gjorde. Man beklagade att man måste skära i barnbidragen, att man måste minska anslagen till kommuner, så att skola, vård och omsorg drabbas. Man beklagade att man måste skära för landstingen, man beklagade att man för Sveriges ekonomis skull måste skära för de sämst ställda, även om det ledde till ökade ekonomiska klyftor mellan människor. Ingela Thalén sade i debatten den 26 april att vi inte har råd att låna till välfärden.
Men nu har plötsligt samma partier råd att låna och att de närmaste åren inteckna skattemedel upp till 55,8 miljarder kronor för inköp av militär materiel. Med den vårbudget som regeringen har presenterat och som den här kammaren snart skall diskutera, med alla de smärtsamma förändringar för väldigt många människor som den innebär, sparar man 3,6 miljarder. I dag skall vi fatta beslut om att regeringen skall beställa materiel för 55,8 miljarder. Så här kan vi faktiskt inte ha det…
Vi kan inte ha det på det sättet när man samtidigt skär på de sociala områdena. De sociala hoten är nämligen större än de militära. I dag, just precis i dag, skriver socialförsäkringsminister Anna Hedborg i Svenska Dagbladet och berättar om varför hon måste göra de smärtsamma indragningarna för sjuka och gamla, för vård och skola. Staten har enorma skulder - statsskulden är 1400 miljarder. Därför skär man i de sociala systemen.
Herr talman! Det ekonomiska hotet är stort i Sverige. Vi är inte herrar i eget hus, brukar Göran Persson säga. Det är rätt. Det ekonomiska hotet mot vårt land är större än det militära. Det är så stort att Miljöpartiet i sin budget skär betydligt mer än regeringen, men på ett socialt anständigt sätt. Vi vet att det sociala hotet är betydligt större än det militära.
För ungefär en vecka sedan träffade jag på vägen mellan riksdagen och min bostad här i Stockholm Jessica. Jessica är 14 år. Hon snurrar ofta runt på kvällarna i Stockholms city. Hon är på väg att hamna väldigt snett. Jag har träffat henne två gånger under mina vandringar, ofta sent på kvällarna. Skolan räcker inte till. Den kringpersonal som tidigare fanns på skolan är till stor del avskedad. Även den kille på skolan som hade ett speciellt ansvar för Jessica är avskedad. Skolan måste spara, för kommunen måste dra in. Jessica är nu på väg ut ur det goda samhället och på väg mot ett totalt utanförskap. Staten måste spara på kommunerna, säger riksdagen och lånar mångmiljardbelopp för att köpa militärradarn Arthur och pansarvärnsroboten Bill.
Förra veckan fick jag ett brev från Elsa Anderssons dotter. Elsa Andersson är 92 år. Hon har förmodligen i sitt liv gjort mer för Sveriges välstånd än vad alla vi i denna kammare har gjort. Hon har fött och fostrat fem barn under små förhållanden och slitit för brödfödan. Hon har hoppats på en värdig vård när hon blir gammal. Hennes dotter berättar i sitt brev att det har blivit så litet personal på sjukhemmet att modern får ligga i sin egen avföring i flera timmar. Vi har inte råd att ta hand om Elsa Andersson. Staten måste spara, säger riksdagen och lånar mångmiljardbelopp för att köpa ubåten Flundran och nya vapensystem till flygplanet JA37.
I samband med vårbudgeten ringde en förtvivlad förälder. Han är arkitekt och arbetslös. Frun är undersköterska, och hon är också arbetsös. De har fyra barn. Genom de besparingar som regeringen driver igenom när det gäller a-kassa, barnbidrag och flerbarnstillägg för att spara – eftersom den offentliga sektorn måste skäras ned –håller familjen på att gå sönder. De lever under en ekonomisk stress som de inte klarar. Barnen blir de som drabbas. Staten måste spara, säger riksdagen och lånar mångmiljardbelopp för att köpa pansarskott och militära flygplan.
Vi måste tänka om när samhället ser ut som det gör. Vi måste inse att de sociala hoten är större än de militära, att klyftorna är på väg att öka, att våldet ökar, att rasismen ökar, att känslan av utanförskap ökar och att hela demokratins grundvalar därmed hotas inifrån, inte utifrån.
Det är inte ekonomiskt rationellt att inteckna så mycket av ekonomiska resurser i militär materiel som riksdagen här vill göra. Det är socialt oanständigt att skära i välfärdens kärna, öka den sociala oron, spä på statsskulden och ge marknaden fel signaler. Det är ju det som blir effekten av att vi satsar så väldigt mycket på det militära försvaret.
Socialminister Ingela Thalén sade under den socialpolitiska debatten här i riksdagen: "Det är när det råder brist i kassan som solidariteten sätts på prov. Det är när vi måste prioritera bort någonting som vår känsla för rättvisa prövas."
Det tråkiga är att det är så få socialpolitiker här i dag – de sade ju att de inte hade några pengar. Det är kanske också synd att det är så få försvarspolitiker i socialutskottet. Kanske hade besluten blivit bättre och kanske hade man sett helheten om det inte hade varit på det sättet.
När det är brist i kassan måste man prioritera, sade socialministern. Men hur kan man prioritera ubåten Flundran före barnomsorgen? Hur kan man prioritera Arthur före sjukvården? Hur kan man prioritera Bill före skolan?
Alla vackra ord i socialpolitiska debatter och alla visa ord i ekonomiska debatter blir gärna floskler när man tittar på hur vi slösar med pengar i den här debatten.”
Hela debatten här.
