den politiska debatten, utan också för att själva ideologin ligger i stöpslevens sista fas.
Det är inte bara ett symboliskt val, utan också ett sakpolitiskt val, partiet står inför när Gustav Fridolin - som genomfört den usla strategi man valt på ett kvalificerat sätt - avgår. På liknade sätt som mediernas tyckare var övertygade om att Mikaela Valtersson skulle bli vald, är man nu övertygad om att Per Bolund blir vald. (Att övertygelsen om Mikaela planterats av den lilla partieliten i Stockholm funderade aldrig medianerna på och de lär inte fundera på planteringar denna gång heller).
 |
| Niclas Malmberg, längst ner till höger blev häromveckan nominerad till språkrör. Liksom Carl Schlyter förstås |
För ganska precis ett år sedan (den 8 januari 2018) skrev jag ett blogginlägg som väckte en del munterhet - på temat "den där Schlaug vet fan ingenting" - i och med att jag nämnde Niclas Malmberg som en av de givna kandidaterna till nytt manligt rör trots att ingen median eller partielit skulle komma på tanken. a
Niclas har bland annat examen som vetenskapsjournalist, jobbade på MP:s kansli när jag var språkrör (en av de man kunde lite på mest av alla), var kulturpolitisk talesperson i riksdagen förra mandatperioden, har stor erfarenhet av kommunpolitik, kan partiets ideologi och historia.
En given favorit hos de djupgröna är förstås Carl Schlyter. Carl är välkänd för de flesta, alla tycks ha en färdig åsikt om honom. På motsatt sida av Carl finns förstås Per Bolund, vilket är en garant för fortsatt ekomodernistisk politik som jag ogillar. Jokern som tittar fram på bilden kanske är Daniel Helldén, som dock är nyckelperson för MP i Stockholm och därmed näst intill oersättlig där. Så mer trolig joker lär Henrik Blind från Jokkmokk vara.
Jacob Dalunde har matchats internt av de som har makten över sådant. Ses väl som god reserv om inte Per Bolund skulle ställa upp.
Flera personer, inte minst aktiva i nätverket Grön Omstart, har meddelat att de slutar betala medlemsavgift vid årsskiftet. Vill man rädda partiet från att fler mer djupgröna hoppar av krävs något annat än Bolund, Dalunde eller den unge mannen över Bolund på bilden: Tovatt. Å andra sidan kanske man inte vill återvinna gröna grundbultar som t ex hård kritik av sådant som arbetslinjen, globaliseringens avarter, tillväxtfundamentalismen, militär upprustning och ekonomismens vulgarisering av synen på människan. Allt sådant försvårar ju regeringsmedverkan. Hamnar man i regering lär i vart fall Carl vara svårflirtad.
Men återvinns inte partiets rötter lär en ny partibildning se dagens ljus. Alltför många gröna med politiskt engagemang lär bli frustrerade och fundera på om det är rimligt att fungera som radikala alibin. Därmed uppstår en kritiska massa som gör en sådan partibildning oundviklig. Kort sagt; för MP är det ett ödesår i bemärkelsen sista chansen att återvinna det man lagt i malpåse.
