Sunday, 3 June 2018

Omoderna hjärnceller

Undrar vad det är för fel på mig. Kånkar in den redan torra veden till vedboden, svetten lackar och ryggen värker. Timme efter timme. Och tillfredsställelsen med livet är extremt hög.

Så jag undrar vad det är för fel på mig. Väljer hellre att hålla på med ved än att gå på kungamiddagar, Nobelfester och mingla med så kallat fint folk. Så vad är det för fel...? Ägnar mig hellre åt veden - fäller träd, kapar hugger, travar och bär in - än åt att spekulera på börsen, flyga till New York eller sitta på fik och glo på folk.

För dryga tre miljoner år sedan skedde en genetisk förändring som gav oss tre nya gener som resulterade i en drös hjärnceller. Möjligen är det dessa celler som skapat idén om att kungamiddagar, Nobelfester, mingel, börsen, New York och att fika på en skitig trottoarservering i någon skrålande urban miljö uppfattas som eftertraktansvärt.

Kanske lever vi som staplar ved kvar i ett sorts grottstadium. Där känslan av att överleva när vintern kommer - och kollapsen infaller, elen kraschar, börsen faller, siffrorna på konton raderas - visar sig i tillfredsställelsen att ha egen ved som kapats, huggits, travats och burits som sprakar i vedspisen, fyller kakelugnen med värme och kastar ljussken från braskaminen.

Eller också är det bara hjärnceller som monterats lite omodernt. Gomorron, dagen ser ut att bli svettig. Ursäkta detta introverta inlägg.