Delar Carl Schlyters uppfattning

Feministiskt Perspektiv finns här.

När jag var språkrör upplevde jag alltid att medierna rapporterade för lite och om fel saker... Kanske känner dagens rör samma sak. Hur som helst: partiledningen kan känna starkt stöd från kongressen för sin politiska linje, sin strategi och sitt ledarskap. Åker partiet ur riksdagen - vilket jag inte tror - kan man inte bara skylla på partiledningen eftersom den uppenbart har stöd för sina göranden och låtanden av de medlemmar som finns kvar och tillkommit.

I övrigt: Carl Schlyter, riksdagsledamot (MP), säger så här i nättidningen Feministiskt Perspektiv om läget i MP - jag delar helt Carls uppfattning.

– Många gör väldigt bra saker lokalt men har hamnat i motvind, för man har svårt att försvara saker som görs centralt. Alla de som gjort bra saker lokalt känner kanske att det inte märks på grund av det som händer på riksplanet. Då tappar man både i energi och medlemmar.

I Ekots granskning sade en lokal företrädare att hon inte kan stå bakom partiets politik som den ser ut just nu. Vad säger du om det?

– Det kanske huvudsakligen gäller de som lämnat partiet. Jag tror att folk egentligen tycker att behovet av vår politik är större än någonsin. Många lokalpolitiker känner nog att lusten och engagemanget, det man brinner för, blir lite mindre om man jämt måste stå och försvara vad som har hänt någon annanstans. Det är ju inte de lokala företrädarna i kommunernas fel om regeringen har gjort en dålig uppgörelse och egentligen borde de vara fulla av energi och glada över det de har åstadkommit, men det är inte alltid så det känns.

Jag tror ju behovet av en stor samhällsomställning är nödvändig för att klara klimathotet, det räcker inte med laddstolpar och lite miljöteknik eller ens mycket miljöteknik. Vi måste ha en stor förändring i hur vi fokuserar ekonomin, bort från tillväxt, och utnyttja effektiviseringen till kortare arbetstid och mycket kraftigare omfördelningspolitik för att möta de växande klyftorna. Och att ifrågasätta den materiella dogm som styr samhället i dag. Det är vad jag tror på, det är därför jag gick med i MP. Om vi nu ska gå till val på att vi kommer lösa klimatfrågan med lite miljöteknik då är inte jag bästa person att representera partiet, för det är inte vad jag tror på.

Om en som du vill ha politik som fokuserar på omfördelning och kortare arbetstid, vart vänder en sig då?

– Jag tror att många i slutändan ändå kommer att välja MP. Det är ju inte i lag skrivet att att det alltid kommer vara så som vi fungerade den här regeringsperioden. Utan det kan ju hända att det blir en bättre parlamentarisk situation, bättre förutsättningar, nytt fräscht folk med nya idéer nästa gång. Men det blir nog inte något succéval, det är nog osannolikt eftersom kampviljan och arbetslusten begränsas av att det har varit en hel del eftergifter som många tycker har varit väldigt, väldigt jobbiga att hantera.

MP har historiskt sett varit ett gräsrotsparti, men det är väl bara att konstatera att det inte längre är på det sättet?

– Det här är ju så tråkigt. Folk tycker att vi var naiva som ville ha gräsrotsdemokrati och sitta i regering samtidigt. Men vi hade garanterat fått bättre resultat om vi behållit en stark gräsrotsdemokrati. Den är designad just för när man sitter och förhandlar på toppen. Man får en social indefiniering med den man förhandlar med och tillslut försvarar man bästa möjliga uppgörelse, även om den inte är i närheten av de mål man hade när man satte sig vid bordet. Om medlemmarna är med så säger de ”nämen hörrni, vi har kommit jättelångt bort från målet, det här kan vi inte godkänna”. Denna dubbla demokrati behöver man. Det är inte naivt, det är klokt, och den ska vi bibehålla om vi ska bli framgångsrika och förhandla i regering framöver.

Men innan det ser ut så igen, vad tror du kommer hända med gräsrötterna? Går de till V eller Fi?

– Nej jag tror de övervintrar, att de drar ned lite på engagemanget och återstartar det när förutsättningarna är bättre. Jag tror att vi kan komma tillbaka ganska snabbt om folk återfår tron på att vi kan påverka hela debatten. Vi har fokuserat alldeles för mycket på att påverka internt, bakom stängda dörrar i regeringskansliet, och sedan försvara det som om det vore vår politik. Man ska försvara uppgörelser men måste samtidigt förklara vad man egentligen vill, det måste vi göra om vi ska bli framgångsrika i regering en gång till. Vi ska inte sälja allt som en fantastisk framgång utan erkänna när saker inte varit så bra. Det är enda sättet att regera ärligt och det måste vi göra nästa gång.