Politik är inte lätt. Gårdagen skulle det bli Gustav Fridolins och MP:s stora dag på den stora svenska scenen.
Presskonferens om satsningar på skolan i enlighet med den så kallade skolkommissionens förslag. "Den största dagen i mitt politiska liv", sa Gustav som till och med slapp socialdemokratiska överrockar på scenen som dock förvandlades till en bakgård medan alla strålkastare riktades på borgerlighetens krystande i frågan om försvarsminister Hultqvists vara eller inte. Att "krysta" fick för övrigt en ny innebörd igår.
Otur kan man lugnt säga.
Jag har varit med om något liknande, om än inte iklädd statsrådsuniform, och vet hur man ändå försöker intala sig att det är sakfrågan i sig som var viktig, inte hur många som observerade den. Utåt kan man till och med hålla masken men på sin kammare är man a) besviken och b) frustrerad och c) moloken. Och tårtan man firade med hade en fadd smak.
Politik kan ibland kännas orättvis. Känner både medlidande med miljöpartisterna i regeringen och sympati för skolsatsningen.
Möjligen kan Gustav & Co glädja sig åt att gårdagen också blev den dag då Alliansen föll ihop av en skitfråga - och Gustavs dröm om en regering med S, L, C och MP kunde växa i all sin förunderlighet. En dag som denna vill nog inte de miljöpartister som drömmer om en sådan regering bli påminda om att sosseriet nog helst vill snuva dom på konfekten genom att välja bort MP när gröna statsråd fullgjort sitt uppdrag som brygga för Natoanpassning och upprustning denna mandatperiod. Och på köpet fick sossarna se hur den gröna partiledningen fick bort de mer radikala elementen och därmed inte ens i teorin kunde bli ett opinionshot mot system och strukturer som S värnar mer än själva livet.
