För några dagar sedan lämnade ekorrungarna sitt barndomshem i tujan vid dammen.
Jag satt och läste Edward St Aubyns Romanerna om Patrick Melrose i all sköns ro när en av ungarna kom ner från sin boning för att dricka vatten. Sedan kom mamman. Och därefter tre ungar till.
Jag hade trott att det var två ungar, men här skuttade plötsligt, nästan euforiskt, fyra stycken omkring med sin vakande mamma. En av ungarna tog några skutt tillbaka till tujan, men vände. Och sedan drog alla fem iväg mot skogen.
I en liten skuttande klunga, uppspelta. Som om de hade bestämt sig för att flytta, som om barndomens dagar var över, som om de nu skulle leva vuxenliv.
"Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr, oändligt är vårt stora äventyr."
De har inte kommit tillbaka till sitt barndomshem. Vem vet, kanske finns det mål och mening i deras färd. Och möjligen är det vägen som är mödan värd.
