 |
| Kallbadhuset som revs för att riksdagshuset skulle byggas |
Vad värre är: även blivande partiledare kan försvinna i det där huset. Om huset skriver jag nedan - men först om när jag gjorde bort mig...
Den 8 maj 2000. Debatt på Handelshögskolan. Jag ska debattera med Fredrik Reinfeldt. Ämnet är civil olydnad. Innan debatten hälsade vi på varandra, jag kände igenom honom som den före detta ordföranden i MUF, och jag frågade honom artigt intresserad vad han ägnade sig åt nu.
- Jag återfinns på samma arbetsplats som du gör - jag sitter i riksdagen.
Jag kände hur kinderna rodnade bakom skägget. Hade inte sett honom. Hade inte hört honom. Hade inte märkt honom. Trots att vi suttit där båda två i åtskilliga år. Jag försökte finta mig ur den pinsamma situation genom att säga:
- Jojo, men vilket utskott sitter du i?
Jag tror att han genomskådade mig. Jag är ganska genomskinlig när jag gjort bort mig - eller om det nu var han som var väldigt genomskinlig.
Hur som helst: i det stora huset förblir de flesta anonyma. Vilket kanske är bäst så, även om det kan vara jobbigt för de mer ambitiösa. Värst är det nog för erfarna kommunalråd, som varit Någon hemma i kommunen, men som hamnar som tredje eller fjärde figur i ett utskott med ansvar för någon bisats och med uppdrag att trycka på rätt knapp.
En del mår nog ganska dåligt, familjen långt bort, anonym tillvaro och stora behov av att inför lokalsamhället berätta om stordåd som inte är några stordåd.
Huset. Finns en del att säga om Riksdagen - huset på Helgeandsholmen. Där låg för länge sedan ett badhus som erbjöd allt från kallbad och finsk bastu till blodiglar att fästa på kroppen.
Badhuset revs för att man skulle kunna bygga riksdagshuset. Men det skedde inte utan protester. Kungahus och den finare adeln meddelade att man ville behålla utsikten och slippa ”den dumdryga massa” som skulle befolka ett sådant hus.
